Livet är bara väntan på döden
en resa där hemkomsten är ljuset i tunneln
ett spel där man, när man blir utslagen, vinner.

Huruvida Döden är en räddning
eller en ännu värre tillvaro
korsar mina tankevägar lite för ofta.

Kanske att jag romantiserar Döden
men vad finns det att göra
när verkliga livet är för svårt?

Ja, jag romantiserar Döden.
I min värld är den min enda räddning
min flykt till hemma.

Hemma, hemma som i det som kommer efter dödsögonblicket.

Ibland blir längtan bort för stor
och den riktiga världen suddas ut
förstörs i längtan, längtan som förgör och tröstar.

Längtan efter att sluta andas.
Längtan efter att lämna Moder Jord.
Längtan efter att sluta leva.

Vem behöver pojkar, sex och kärlek
när man har tröst i sprit och cigg?
Vem behöver familj och vänskap
när man har rakblad och vissna rosenblad?

Jag är överflödig, trasig, ett spöke.
Jag är äcklig, en hora utan att sälja sex.
Jag är den ingen skulle sakna när hon försvann.

Om det nu finns en gud, varför ser jag honom inte?
Om det finns värme i denna sibiriska kyla, varför känner jag den inte?
Jag vill ju bara se klart, känna, leva utan att bli knivhuggen vid varje steg.

Många gånger har jag hört klagan om en naivitet i mig
Att jag ser saker för enkelt och nästan barnsligt.
Du vet, varenda unge vet ju att de som dör kommer till himlen och blir änglar?

En del är rädda, en del är likgiltiga, en del vill inte tänka på
dagen de ska dö
men jag, jag längtar som skolbarnet till sommarlov.

Ändå vågar jag inte riktigt ta sista steget
över mållinjen.
I mitt enda försök avbröt jag, och det ångrar jag varje dag.

Jag ser mållinjen.
Och jag springer.
Men jag tar mig inte framåt.

Jag ser hemkomsten från resan.
Jag kan känna hemmets trygga doft.
Men tåget går runt i en evighetsfärd.

Jag ser spelets slut.
Och de andra deltagarna har chansen att knuffa ut mig.
Men de gör inte det.

Jag romantiserar Döden.
Det är den enda kärlekshistoria jag behöver.
Och någonsin kommer att behöva.

Det är den enda kärlekshistoria jag behöver.

Det är den enda kärlekshistoria jag behöver.

Det är den enda kärlekshistoria jag behöver.