De två satt vid fönstret och tittade på gatubilden , på de udda existenser som utgjorde färgklickar i en annars homogen skara invånare i den lilla stora staden. Här for cyklister förbi på väg mot kontoren inne i centrum, det gicks mot butiker och bilades mot parkering. Gubbar, gummor, tonåringar, barn, hundar och annat till byn hörande rekvisita skramlade runt på trottoarerna och gav sin lilla mening åt tillvaron.
Kaffet ångade och Hasse och Stefan glodde.
De sa inget bara satt där och såg ut. Barnvagn här, barnvagn där. Virriga fotgängare som stannade mitt på övergångsstället med telefon i hand. Huvudskakande bilist, över spade hängandes byggnadsarbetare som lät en snusloska göra en båge bakom sig, stilla skrattande åt eländet.

De båda vännerna på fiket sneglade på varandra i det en cyklist med trumpet i handen, speedfreak av allt att döma, stötte ut en ton då han cyklade förbi.
De brast ut i skratt.
"Fy f-n, vicken lirare!"
"Att det är möjligt!"
"Oslagbart!"
"Där har det gått runt."
"Förstår du?" det var mer retoriskt än frågande.

"Man ser mycket när man sitter så här." sa Hasse.
"Mmm."
"Man tror man är så udda och väck men du kan ge dig på att alla har något sjukt för sig."
"Kanske det." sa Stefan. "Men nu tror jag väl inte alla sitter hemma med en trumpet och knaprar speed."
"Nä, det är klart." sa Hasse. "Det finns ju annat. Jag tror i alla fall det, att folk bengar sig så där lite till mans, i stugorna."

"Polisen var hos oss i morse." fortsatte Hasse.
"Hos dig?!" Stefan tittade nyfiket.
"Nej inte hos mig, en på bottenvåningen. Dom snackade med hans brud."
"Jaha."
"Jo. Tyckte jag såg det på honom, att han var lite... Du vet han stängde inte grinden efter sig. Sådant där."
"Jaha."
"Det är i det lilla man ser det."
Stefan svarade inte utan glodde ut som om han funderade på trovärdigheten i resonnemanget. Rörde i koppen. Drack en slurk.
"Tror du det funkar så?" frågade Hasse och tittade kort på Stefan.
"Vet inte?" svarade Stefan så.
"Nä... men du vet, jag anade det. Den slapptasken, tänkte jag, är säkert kriminell."
Dom garvade lite åt det absurda i saken.
Nåja, det fanns väl andra tecken också, attityden, snagget, knappt hälsande, sådant, tänkte Hasse men sade inget.

"Äh, vi får väl göra något vettigt." sa Stefan.
"Vi får väl det." svarade Hasse. Så krånglade sig herrarna ner från stolarna, fram till utgången och ut i solen, där livet med eller utan deras medverkan stilla gick vidare i plump eller polisiär ordning.