Där sitter hon, ensam vid sitt köksbord. Med tom blick, sorgsen in i själen, med flaskan som enda vän.
Smakar det så kostar det tänker hon. Tar en slurk till och förstår inte vart livet bar av.
Arbetslös sen länge, numer utförsäkrad och väntande på Socialens beslut. För även sorgsna måste ju äta.

Där hon jobbade förr, som omtyckt kamrat, dansar råttorna på bordet. Inget har ändrats, allt är sig likt. Misshandeln pågår i tystnad.
Jo några förändringar gjordes, de som ljög ivrigast, fick mer betalt. Den som stod för misshandeln flyttades till andra uppgifter, detta trots dennes påstådda skicklighet.

Evig är offrens vandring längs Golgata.

Hennes brott kan aldrig sonas. Att säga sanning när lögner krävs. Oförlåtligt. Om och om igen.

En del säger hon var dum. Andra tokig. Själv såg hon aldrig några val.
Men korset tynger hennes axlar. Tvingar henne ner på knä. En Whistleblower får aldrig sin belöning medan tider är.

Men bredvid henne vandrar rättskaffenhetens riddare. Som bär så många namn.

Och för var klunk ur tröstens flaska säger hon aldrig skål. Nej hon viskar tyst så ingen hör:

Förlåt dem fader, ty de vet icke vad de gör.