hjärtat hamrar
frenetiskt, dudunkdunkdudunk, värme - jag kippar
efter syre. ljuset sticker
mina ögon, men jag kan inte sträcka
mig att släcka, intekläavmig, svett
är floder och man kan riva stora flagor
från mina läppar, så torra
av all gråt

och jag tänker att det är nu det händer. nu slår hjärtat sönder, det lägger av, nu upphör cellerna att fungera - och varför inte?


_________________________________________



#

Vitt. Ljusblått, och jag känner mig ganska nära himlen. Åtminstone nära döden. Vårdcentralens väntsal består av äldre damer med rullator och herrar med käpp, och jag tänker att det måste vara dyrt att bli gammal. I alla fall om man måste hit
lika ofta då. Som nu.
Undrar de vad jag gör här? Ser de det bleka, ser de ringarna under ögonen. Ser de med hur tunga steg jag går, så omänskligt tunga. Ser de mig.

Jag är bara tjugotre. Och jag är utbränd.









[ Utbrändhet/utmattningssyndrom: Trötthet, dålig aptit, svettningar. Sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter. Känslighet mot yttre stimuli. Muskelspänningar, hjärtklappning. Nedstämdhet. ]

Det är värre än folk tror,


värst är att det inte syns. Har man brutit ett ben får man ha gips och folk kan skriva "krya på dig" tydligt på, alla vet. Var såret ligger, vad som krävs för att läka. Men jag lämnar nyckeln i låset innan jag går eller låser mig helt ute, jag tar fel buss hem. Jag kan inte följa med
i ett samtal.
Märker de trasigheten? Tror de allting snart kommer bli bra? Själar läker inte så enkelt. Och inte så fort. Om de ens läker. Om man ens har en själ. Jag vet inte, men jag undrar mycket.
Om vad som faktiskt skulle hända

om jag dog. Idag.









"Men du tänker inte ta livet av dig?"

Det är sådant läkaren frågar mig nuförtiden. Och jag nekar, men jag kan höra i hennes röst att hon inte tror för hon pratar fortfarande om antidepressiva. "Tar du hand om dig själv då? Duschar du?," fortsätter hon, men jag kan se att hon inte undrar för hon har redan sina blå fästa på de smutsröda hårtesterna som sticker fram under min mössa.


"Men du tänker inte ta livet av dig? Är du säker? Du måste ringa akut i så fall."










Klart jag funderar på att ta livet av mig. Men det tänker jag
ju förihelvete inte berätta för någon.

, _ _ _ ___ ___ ___ _ _ _ , _ _ _ ___ ___ ___ _ _ _ ,

slappnaavaccepteralägetförsöksovaföskökätatahandomdig
tapromenadertapillertavilopausertabefälettatagochtadittliv

, _ _ _ ___ ___ ___ _ _ _ , _ _ _ ___ ___ ___ _ _ _ ,



( Jag gråter, igen. Några andetag är kortare än de andra, solen har gått upp, gått ner, gått upp återigen, försvunnit än en gång. Åren går. Dagarna kommer. Hur det hänger ihop

utanför. Ingenting. Luften sparsam, torr, svårt att andas mellan igår och idag, utan då och nu, utan allting. Jag lägger blicken i mjölkglaset, där blir den kvar; i timmar. Ytspänning. Hur ingenting kan flyta på mitten. Hur det aldrig blir balans. Tystnaden avbryts av en dörrsmäll.

En smäll, hur det blir stilla efteråt. Stillare än innan. Livet. Hur det pågår utan att någon märker. Och hur jag dör när alla tror att jag lever. Alla svar finns inuti. Utanför finns ingenting. Liv, vad är det. Vad är jag här. Är jag nu eller är jag något jag vill vara sen.


Andas.




)