Jag låg på KK Sahlgrenska hade fött
vårt första barn. En son. Allt hade
gått bra. Jag låg på en sal med
åtta andra mammor. Rummet
var stort ljust och rymligt!
Fyra sängar på var sida!

Lite långsamt liv bara, ja för mig
som gillade att vara i farten. Jag tog
dit min transistorradio. Den ställde jag
mitt på golvet Så alla kunde lyssna till ett
roligt program som sändes på kvällen
efter kl 22...

Som jag sagt vi var åtta kvinnor, och kl 22
när programmet sändes blev det dödstyst, ingen av
oss sa ett ord, vi bara lyssnade till pratet och
musiken i radion och skrattade ofta så klart...

En kväll blev det så roligt så vi alla brast ut i ett
gapskratt och vi kunde inte sluta skratta, då kom
nattsköterskan in och sa: -Vad i allsindar pågår?
Här? En radio mitt på golvet? Vad handlar detta om?
Vems är den? -Den är min, svarade jag...

Då föll en salva över mig utan dess like. Det var
ju natt här skulle sovas. Inte spelas radio! Jag
var ju ett orosmoln! Hålla folk vakna! Var jag
inte riktigt klok? Sätta igång sånt oväsen mitt
i natten... Jag sa, men alla gillade det...
Och ett skratt sägs ju...
Men hon avbröt mig, det går ej för sig att
hålla på och spela radio mitt i natten...

Detta hände för 50 år sen...

Idag läste jag i DN: Att skratt är medicin!

Så jag säger till alla som har läst så här
långt ge aldrig upp hoppet i livsloppet
något kan hända som saker och ting
till positivt kan vända!