Lördagkväll. Han sitter nersjunken i skrivbordsstolen och hör på en repig vinyl. Boken, glaset med vin och cigarettpaketet är placerat så nätt på skrivbordet att det nästan ser tillgjort ut. Han skrattar till och begraver ansiktet i vänsterhanden samtidigt som han för en gul Blend till läpparna. Sjukdomen är ett faktum. Förbannelsen att inte få vara blind.

Han lossar slipsknuten samtidigt som han vinglar mot stereobänken över lådor och diverse andra föremål. Med cigaretten i mungipan och vinglaset i hand sjunker han ihop på golvet framför sin vinylsamling, och promillehalten till trots lyckas han föra fingrarna över skivorna och rycka ut ett exemplar med största möjliga varsamhet. Lika graciöst byter han skiva och nya toner man bara får på vinyl börjar fylla den rökiga ettan.

Spegeln står på golvet tillsammans med hans tavelsamling. Den gapar mot honom, som om den med flit vill påminna om hur otillräcklig han är. Lusten att krossa den med sina bara händer är stor, men istället lägger han sig utsträckt på golvet som om han skulle göra en snöängel. Han betraktar sprickorna i taket likt fåror i ett gammalt ansikte och plötsligt dras han ner genom golvet.

Lördagkväll. Tårarna är ett faktum. Han sluter ögonen och kämpar med att drömma sig bort, men den bittra vardagen intar hans hud, hans vener och hans själ hur han än försöker fly den. Hjärtat krampar och allt han kan önska är att få en sekunds deprivation. En minuts tystnad.