Jag finner honom i dörren. Min far. Han saknar sitt vänstra ben. Man har låtit såga av det. Han ser så liten ut där han sitter och blickar upp mot mig ifrån sin plats i rullstolen. Det hänger en cigarett i mungipan. Han vädjar: "kom in eller stå kvar"
Jag ser på honom. Jag ser på honom för första gången sedan det hände. Han sitter i skjorta och kalsonger. Han har aldrig varit typen som fryser. Han sitter mitt i vintern utstyrd i denna enklare klädnad i vindrag för att inhalera sin rök. Jag tar fram vinet. "Ställ det på diskbänken", förkunnar han. Jag gör som han säger. Jag slår upp ett litet glas som jag genast räcker honom. Han tömmer det i ett drag. "Ett till. Det är emot värken.." Jag skrattar. Jag vet mycket väl att det inte hjälper mot någon värk. Jag gör som han säger. Jag passar även på att ta ett glas till mig själv också. Vi dricker och konverserar. Jag lägger några ackord på pianot. Farsan sjunger. Vi arbetar oss igenom den gamla repertoaren. "Ta den där med döden", ropar han. Jag tar den där med döden. Jag tar den där med vinet, den med smärtan och den med kärleken. Vi tar alla gamla dängor vi kan. Jag avslutar med Beethoven. Nu sover farsan. Jag fortsätter med vinet. Jag fortsätter med Beethoven.