En liten tid av tystnad har jag fyllt med att försöka tolka ”Inbjudan till resa” av Charles Baudelaire. Visserligen finns ju redan en etablerad tolkning av denna text i Ingvar Björkkesons ”Det Ondas Blommor” (Norsteds 1986). Men mitt försök har varit ett slags terapiarbete, lustfyllt men också mödosamt – Baudelaires rimmade texter från 1800-talets mitt är inte att leka med. Men det har varit en rolig lek!

Till Melonas fantastiska dikt "Brev till Baudelaire" här på poeter.se kan jag läsa en kommentar av Peter Markurth där han säger sig ha ”ett mkt nära förhållande till Baudelaires diktning”. Peter, hur givande vore det inte att få en kommentar av dig till detta mitt tolkningsförsök! Om du nu skulle komma på att läsa det.

 Ovärderliga för mitt knåpande med denna text är de påpekanden, kommentarer, uppmuntrande ord och även några direkta formuleringar av texten, som jag fått av min vän G. de Charlène. Hon gav mitt försök ett ansikte!

 Fotot visar Charles Baudelaire vid sidan av Jeanne Duval, kabaréartist och dansös från Tahiti, som under många år var Baudelaires älskade, åtrådda, skrämmande, hatade älskarinna och föremålet för många poem av honom. De två måste varit tämligen unga då fotot togs. / Petter Rost

_________________________________________

          Du mitt barn, min syster, 

          du verkar så dyster;

Tänk istället att  följa med mig 

          För att älska i sorglösa stunder, 

          Älska tills vi båda går under 

På en plats som liknar dig! 

          Solarna som brinner, 

          Himlarnas skimmer 

Så ljuvligt mina sinnen bedårar; 

          Ett förunderligt bryderi 

          Ur ögonens förräderi, 

Lyser genom dess tårar. 

Allt är bara skönhet här 

Ro, vällust och begär. 

          Skinande möbler står, 

          Polerade av åren som går, 

Som prydnader i vårt gemak; 

          Sällsynta blommors prakt 

          Blandar sina dofters makt 

Med en aning av ambrans smak.

          Takets färgstarka bilder, 

          De djupa speglarnas silver, 

Orientens glänsande stråk, 

          Om allt detta talar 

          I själens slutna salar 

Dess barndoms mjuka språk. 

Allt är bara skönhet här 

Ro, vällust och begär. 

          Se fartygen här, väl i land 

          Vilande vid kanalernas rand 

Med sinnelag som vagabondens frände; 

          För att tillgodose 

          Allt vad du kan be 

Har de kommit ifrån världens ände. 

          Solarnas slumrande ljus 

          Färgar stadens alla hus, 

Kanaler och fälten i norr och söder 

          I gyllene gult och hyacint; 

          Och världen somnar in 

I en värme som glöder.

Allt är bara skönhet här 

Ro, vällust och begär. 

                               *