Hans hår är långt, blont och lila. Eller möjligen rosa.
Hennes tänder är sneda och mössan för stor.
De är nästan lika långa och ingen av dem har ännu vuxit i sin kropp, 
och det är omöjligt att bedöma deras ålder, eller åldrar,
men jag ser en sak.
Jag kan se att de redan har en fin historia.
Att de har haft en fin början, fylld av frågetecken, farhågor och fjärilar.
Troligen trånade någon, troligen tjuvkikade den andra. 
Möjligen var de fast i kompisträsket en lång stund,
men uppenbarligen sitter de här nu. 
Här, på tåget. Hellre bredvid varandra än mitt emot.
Och hon kan inte låta bli att le, fastän hon pratar om dåligt samvete för att han måste följa med till stallet. Hon ler, håller honom i handen, och baksidan av hans huvud ser också ut att le. Fastän han måste följa med till stallet. 
Och jag ser att ungdomen är vacker. Mångfacetterad. Ett spektrum av känslor som inte går att omfamna.
Så jag ler jag med, och lyssnar på One Direction hela vägen hem.