Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Trädet av guld

Var vilsen på karg, stenig mark.
Där gick jag runt, genomborrad av vilsenhet.
Så förde vinden mig till en trädtopp.
Hamnade i en trädkrona, en gyldene trädkrona.
Såg livets marker där uppifrån.
Kunde urskilja nyanser, som annars flöt samman.
Grenarna var av guld och dess kraft fick skuggor att fly.
Det var det vackraste jag hade sett.
I ruset av min eufori, passade klantigheten på att slå till.
Den bländade gren jag satt på, knäcktes,
Guldglitter regnade tröstlöst till tonerna av hjärtslag.
Och jag ramlade ner.
Blev uppfångad av grenen därunder.
Andades ut med skamfyllda tårar, vilka täckte sargade kinder.
Njöt av att fortfarande leva i skönheten.
Olyckan hände igen. Och igen.
Nu sitter jag på den sista grenen.
Eller sitter gör jag inte,
Jag ligger på den, håller armar och ben, hårt kring den.
Vill aldrig falla igen.
För då når jag det underlag,
Som skulle kväva mig långsamt.




Fri vers av Håkan Lööw
Läst 169 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2013-05-23 18:48



Bookmark and Share


  träsnidaren
Mycket symbolisk och bra! Snyggt fångat.
2013-05-23
  > Nästa text
< Föregående

Håkan Lööw
Håkan Lööw