Hav av biologiska samfund röker och spelar marionetter, maskiner för sina mekaniska ödlemänniskor. Vi som tragiskt ser på i taktfylld romantik, en semitisk dröm vaknar och somnar till ett andetag av stora sunnan.

Ögonlock stängs
du svärmar i famnar som
laser i helvetet och
golvet vibrerar vet
inte ljusets färg
men kastar blickar
stroboskopet aldrig fångar

händerna ett spel för musiken
under skuggan en dans inuti
skalet skulle vilja
men kastar aldrig blickar
som fångas av strålkastare
skrattar inte hånfullt, flyger
men du landar inte
som en sten studsar på vattenytan

du fastnar äntligen
upprepa farligt
helt nära en drog
sugas in, fast
äntligen stanza
vi småkristaller, vi kras och
hela livets underliga
som brist på klar
och tid som upprepar
i vakum i ständig rörelse

stämplas och noggrant utvalda
genomtanke du blåa, förhärligade
så välsmakat, så farligt nära

vi föds och vi landar äntligen aldrig
ett enda
i trädet som daggen klöv
behåller ljuset oss transponerade

i så många steg