Tysta står de salarna
svårbegripliga att förstå
där saknas gycklarna
och färgen himmelsblå

Kvävda är ångestropen
dämpade med piller
skuggor i korridoren
nästan som en thriller

Klockpendelns rörelser
det enda som låter
och kanske en snyftning
från någon som gråter

Stilla rör sig natten
i ensamhetens korridor
tristess på högvarv
om någon det förstår

Tysta står de salarna
med sängar på rad
en scen för psykopater
i en främmande stad

Morgonens rond
gav inte några svar
tillvaro i dimma
och inte underbar

Dömda till vistelse
själar utan frid
i dimmans depå
där saknas inte tid

Tysta står de salarna
och nätterna de går
den kvävda gråten
är ingen som förstår