Om vågen kände sin mjuka död

mot strandens lugnande sand...

Skulle den offra sitt liv ändå?

Det grubblar jag på ibland.

Men havet bjuder en evighet

av ständigt rullande dyning.

Så, är det bästa som vågen vet

att planas ut i en gryning?

Att, just när solen gör sin entré,

dö ut bland snäckor och stenar

och kröna rörelsens exposé?

Det är precis det jag menar!

Jag lyss till bränningens svanesång

som tränger genom mitt fönster

och tänker att även jag, en gång,

så skall fullända det mönster

Som skissat gränserna i mitt liv

och visat vägar att vandra.

Det är ett frestande perspektiv

att överbringa till andra.

Från lutan klingar en svag triol.

Mig tycks hon dröjer, min morgonsol.