ibland, en hinna, ett brännsår

och en enda människa må svida

må ta, få

lyssnar fast öm, fast det inte går

om Sorgen

syner och skräck i öst

händelser som skaver, som där rår



skingras en dimma av en smärta förlöst?

är det möjligt, jag vet inte

kanske en aning den avtog

ögon blödde i ackompanjemang, tonlöst

så visst gjorde ordet ont

men inte ont nog



kvavt innan regnet, äntligen, faller

sakta svävar måsarna högst, i tacksamhet

allt blir rent, men försent

ljuden dog bakom vattengaller

tystnaden påminner om sin ihålighet