Jag onanerade i 4 timmar samtidigt som jag såg på Babels torn. Jag betalar av princip aldrig tv-licensen. 591 kronor i kvartalet blir en helvetes massa slantar. Det är de andra stackarna som ska betala för att se mina filmer. Igår när jag gick ut med soporna, mötte jag kvartersvärden. Hon kände igen mig. Gav mig blickar. Förstår inte det. Måste alla vara så jävla snuskigt glada, trevliga och artiga? Ja, förutom idioten på översta våningen. Eller idioterna. De är falska. De i tvättstugan fattar ingenting. För trettioelfte gången surrade de om någon Gustafsson. Varför ska de alltid tjattra om honom? Hans ben är långvackra men passar inte alls i mina roller. Jag gör dem själv mycket bättre. Det vet han. Han kan inte sälja sig. Inte som jag. Aldrig. Kommer aldrig hända. Aldrig.
Jag skriver aldrig. Bara oftast. Alltid i Kungsan. Eller på NK, det vore en utmaning. Kanske gjorde jag det ifjol. Jag kommer nästan ihåg allt som händer.
Förra seklet hade jag gjort mest filmer i världen. Universum. Och vems fel är det?
Det måste vara Birgits fel. Inte mina föräldrars iallafall. De har aldrig inspirerat.
Glömmer aldrig när Carl-Gustaf klämde Birgits vänstra skinka så hårt att märket satt kvar en vecka i arslet efter storlabben han hade till hand. Jag såg det. Han såg inte mig. Men det gjorde hon. Det är så flödet föds hos mig. Liksom rinner till. Inspirationen. Varför i helvete sitter jag här i Hannover? I Haparanda hade jag roligt. Fanns inte en riktig cigarr till salu i någon vrå i denna håla. Abstinensen var fruktansvärd. Men den resulterade också i
"Ernst-Hugo tar en latte mellan Lorens lår", vilken blev en kassasuccé.
Jag åt morötter med min son i lördags. Han fick kanintänder igen. Funderade mellan tuggorna på livet som död. Han kommer aldrig dit. Det är definitivt hans fars fel. Är det bara jag som fantiserar om Vietnamkriget. Alla döda och all god mat de måste ätit innan de dog. Stanken av alla lik. Kulorna. Ja, allas kulor. Varma, håriga, hängande eller de som spräcker köttet med ett splash. Jag kan se dem alla i min film. Nästan som i slow motion. Inte stilla, men jävligt långsamt. Kulorna. The Balls. Den blir min nästa. Livet i ett skotthål. Ögonblick. Ögonhåla, blodig.
Det är så skönt när vi kommer samtidigt. När livet krampar. Kvällssolen är aldrig så vacker som då. Liknar en bebop-apelsin. Vi är påtända. Vet inte hur många bongar kvällen givit än så länge. Men jag vill inte att vissa scener ska vara med i filmen. Men självklart kommer din hårda, bultande kärlek möta det varma mot det vackra stengolvet, om och om igen. Det är just då vi lever. Jag lever. På gränsen till andnöd. Död. Hatet föder passion. Älskar när du gråter, men dör när du ler. Så jävla jobbigt.