Sista gången jag besökte dig

en onsdag kanske

köksklockan tickade så där som de bara gör i äldre människors kök,
de förbrukar tid
varje slag förbrukar liv
klockan var en påminnelse om att din tid var uppmätt
varje minut, varje sekund

det luktade tvål och nybryggt skånekaffe
du verkade vara glad för att jag kommit
det gav dig en stunds respit, ett litet uppskov,
det gav dig tid att leva en stund

lysrörljuset var avslöjande.
så skarpt att döden inte hade några skuggor att gömma sig i
allt blev uppenbarat
jag såg att en del av dig redan passerat, du var bara delvis levande
vi talade inte om det men du såg nog att jag visste
att döden hade börjat släcka ljusen,
dödskräftan gick från rum till rum,
förvissade sig om att allt var riktigt släckt,
väntade ut rökslingorna och vekarnas sista glöd
du kände hans hasande steg inom dig

skrämde det dig?

jag såg kräftan skymta förbi i dina ögon, hastigt, undflyende
som ett uppskrämt rådjur
sen var allt åter stilla
bara spåren dröjde kvar i tårdaggen
som en påminnelse om vår förgänglighet.
en blinkning senare var allt borta