Hon lutar hjärtat och jag letar efter ord som passar den här höjden. Tiden smakar sig fram, varje minut känns inte lika lång. Jag ser mot hennes bröst, där jag lär mig andas och tittar ner mot mitt, där jag tappar andan. Om framtiden blir tung kommer jag kunna bära den på mina fingrar. Jag lär mig vecklas ut till ljus, att inte behöva dra ihop mig till mörker.