Jag och min vän går ut för att möta upp hans vänner. En protest, flera hundra sittande demonstranter på torget i Taksim, mot att livet ska få fortsätta som förr. Så att staten får ta över parken och jämna den med marken för en ny galleria, som inte många vill ha. Det är dock inte allt denna demonstration handlar om, turkiet är på kanten av förvandlig, till vad? Ingen är riktigt säker, men många står på sig, de vägrar att ge in för en otolerant opressiv regering (gårdagen bestod av minst 10000 demonstranter). Man ser att nu står polisen redo med sköldar, batonger och andra vapen. De tog på sig sina gasmasker när de omringar oss, utan något ståhej. Utan förvarning börjar vatten spruta mot fötterna. Plötsligt hörs kraftiga smällar då tårgasen avfyras mitt bland oss. Klia inte ögonen, rör de inte med nåt, är den enda tanken jag har då jag flyr mot metallbarrikaderna med händerna uppe. Röken tätnar och ögonen sväller igen. Den rosa tröjan jag följde är borta i tumulten, det blir svårt att andas och djupt i maggropen känner jag anspänningen som vill kasta ut denna plåga. Under barrikaden är den enda vägen, förbi en bepansrad bil, en stridsvagn, med vattenkanon och en stor kofångare...ja, en människofångare. Någon blir träffad innan de hann ducka under bredvid mig, jag hör hur gummikulorna studsar mot plåten intill, blandat med vädjande skrik. Jag ser honom, den rosa tröja som står ut väl. Vi hämtar andan en bit bort, en stund. Min broder andas cigarettrök in i mina ögon, det hjälper mot svedan, jag tror inte att jag fick i mig det värsta för det svider, men inte så hemskt. Han fick i sig mer men verkar vara rätt ok, återhämtar sig snabbt. Det här är inte hans första gång, det är sådnant man får stå ut med och upp emot då man bor i ett land där polisens och statens uppgift inte längre verkar vara att beskydda befolkningen. De skjuter igen och avancerar, pressandes de rester av de skingrade civila, längre och längre iväg från de yttre metallbarrikaderna runtom Taksim. Tysta i sina svarta gasmasker.
Folk försöker samla sig på torget Igen, viftar kom tillbaka, men gasen regnar ner och de får backa igen. Utanför, bara 50 meter bort från oss, fortsätter livet som om ingenting har hänt, till synes i alla fall, jag skulle vilja kalla det obrytt. Taxibilar och leverantörer försöker till och med jobba på "som vanligt" genom att köra förbi gasen som lämnat delar av gatorna tomma för fri framfart, bara nu med ansiktet täckt av olika material. Vi går ner mot den stora fina handelsgatan Istiklal, folk samlas igen. Det är en enorm massa som fyller gatan till bredden, polisen trycker på igen. Jag känner att adrenalinet fly ur mig och jag söker skydd på en matställe då alla människor tvingas bakåt igen. Först i efterhand ser jag att det är en typisk hamburgerkedja, personalen är disträ och verkar inte veta om de ska fortsätta jobba eller hjälpa. Jag kan se cylindrar med tårgas landa framför fönstren och det luktar in i lokalen, svavelaktig klorlukt, trots att vakten vid dörren ser till att låsa den mellan varven då andra som jag försöker söka skydd. Jag ser stor samhörighet i folkmassan, vissa hjälper med att tvätta av ögon med mjölk eller citron, andra springer runt och delar ut vatten samt hemmagjorda gasmasker. Ingen delar ut stenar eller vapen. Man sätter upp barrikader för att hindra polisens frammarsch konstant skrikandes slagord som jag inte förstår. Det här är Istanbuls befolkning, gamla som unga, radikala och moderata, affärsmän och arbetare, alla sluter tätt tillsammans. Människorna ger sig inte trots att de hela tiden blir pressade bakåt. Jag tänker, krävs det att någon ska dö för att polisen ska sluta angripa de? Jag råkar skymta min vän, han är ok än, men får backa då polisen trycker på än en gång.
När jag sitter i skydd av matkedjans lokaler, så ser jag hur tårgasgranater haglar, människor springer och till och med försöker kasta de tillbaka, iväg från de civila. Först efter att gasen har gjort sitt, följer journalisterna med heltäckande gasmasker och kameror åtföljda av relativt lösa led med polis. De går med säkra steg inte oroade över demonstranterna, det här verkar inte vara något ovanligt här och de har juh uppbackning av tunga fordon med vattenkanoner. Det är inte bara vatten de sprutar med utan det är allehända kemikalier som är gjorda för att huden ska svida långt efter att den har torkat, den kommer i olika färger.
Jag vet inte vad jag känner, är det en oro över mig själv, hjälplösheten som kommer från ickeförståelse för språket (som är en ordentlig barriär), är det skammen över att inte vara där och hjälpa min broder? Jag gjorde det jag gjorde, i en helt främmande situation för en som jag. Skulle jag ha stått på mig mer om jag var hemma, med ett språk jag behärskar och ett system jag delvis förstår? Min enda förhoppning är att min vän och broder klarar sig till ikväll. Jag kommer att göra det, men för att vara helt ärlig, hur tar man och tittar på konst och krimskrams i butikerna och all annan skit som vi gör till vardags på semester efter att ha bevittnat det här? För att vara den största demonstration som jag varit på, som dessutom omvandlas till ett sorts krig av polis är detta kanske inte helt illa, en bra erfarenhet på hur det ser ut då det finns endast ett organ som har ensamrätt på våld. Utan dialog gör staten som den vill, en groende polisstat som håller koll på alla.
Det vanliga livet återvänder till Istiklal, till synes och kanske för stunden, folk går och handlar oberörda, till och med svavelfläckarna efter tårgasen på marken är nästan bortspolade. Det enda som är en påminnelse om vad som har hänt är vakten vid dörren som fortfarande låser den efter varje person som går in eller ut. Vissa plockar upp skräp på sidorna och affärerna öppnar på glänt.
Men så börjar allt igen, flera timmar senare är fram och tillbaka striden fortfarande pågående. Det här är ingen demonstration längre. Det här har förvandlats till ett levande uppror mot ett skoningslöst behandlande från regeringens och särskilt polisens sida. Lukten från tårgas sprider sig långt då jag till slut slinker ut och vandrar ner mot havet i smala gator, iväg från den masspanik som polisen skapat, det hela började juh med fredligt sittande och musikspelande. Att hjälpa till känns svårare och svårare i och med att tumulten ökar, så jag vandrar iväg ner till ett cafe med internet, rådlös men säker i den kapitalbundna bubbla som den erbjuder.
På vägen fick jag chansen att hjälpa till i alla fall lite med de flaskor, runt 10 stycken, som jag hade köpt och försökt distributera tidigare. Det var en klunga av kämpar från gatan som försökte fernetiskt tvätta sina sargade ögon och ansikten med en sprej som innehöll medel av nån sort. De hemmagjorda gasmaskerna var trasiga runt deras halsar och deras ansikten var täckta med ett slags vitt puder, deras hud verkade brinna. De tog tacksamt emot allt vatten jag hade och jag kunde knappt få ur mig ett ord, bara log lite tvekande tillbaka.
I all osäker väntan på om min vän är ok kunde jag läsa hur mycket övervåld som polisen brukade för att skingra den alltjämnt fortfarande trotsande folkmassan, jag började förstå lite hur familjer kan känna sig då deras barn drar ut i krig. Det var juh min broder jag lämnade där i ett verkligt krig mellan civila och polis.
Jag läser om hur polisen stänger in folk med tårgas på metro stationer, besprutar alla som kommer upp med pepparspej, kvinnor såsom barn. Officiella nummret på antal döda och skadade, 1 och 100, nu när jag äntligen träffar min vän 10 timmar senare får jag veta att det är minst 3 döda och antalet skadade mycket större. Polisen, medvetet, kastade in tårgas i trapphus intill gatorna där de visste att allehanda civila gömde sig undan kaoset bara för att få ut alla från omgivningen. Den turkiska polismakten Svek sitt löfte till befolkningen i stort idag, men några av de hade modet att stå upp för en rätt kamp. De följde sitt samvete, kastade av sig uniformerna och brickorna och gick med demonstranterna mot de vapen som de känner till väl.
Sargad från så många timmar av kamp mot en allt mer aggressiv polis, äntligen hemma, så kämpar min broder vidare men med text och bild. Jag sitter nu bara tyst och skriver färdigt detta dokument över min dag då jag bevittnade något enormt större än mig själv. Jag är inte lycklig över situationen men jag är enormt tacksam för att ha fått bevittna riktigt mod, riktig medmänsklighet, riktig solidaritet, som inte hade kunnat målas bättre upp bättre av vår tids främsta folkkonstnärer. Framför allt är jag tacksam för att ha en sådan modig vän och broder.
Kampen fortsätter, den har spridit sig till hela staden. Hela världen bör få veta vad som händer här det är något stort. Det är kl 4 på morgonen den 1:a juni.