Vi har en tom lägenhet på Köldgatan.
Det ekar i vardagsrummet trots att vi ärvt en matta
att lägga på plastgolvet.
Längst upp på tredje våningen bor vi.
Rönnen når inte upp hit och björken växer förbi.
Under taket bor svalorna. Dom flyger lågt nu
när det regnar eller så flyger dom inte alls.

Det är tyst i vårt trapphus och när vi flyttade in
undrade vi om det levdes alls här. Livet var tyst
bakom dörrarna. Vi har inget titthål och vi är inte döda.
Jag är döende dock. På mornarna lyssnar vi på musik.
Skivorna flyter under nålen. Jag tänker på hav
när jag tittar på spektaklet.

Det blåser ute nu. På dagarna slammrar vi,
bullrar, öser sand mot golven och grus ilar
ur skor i hallen. Plasten där är ändå ny och blank.
På fredagarna städar vi. Jag är ledig då.
Ligger raklång under mattan och titar på ritningar
på hur huset byggdes. Det byggdes för livet
i kappsäckar på hyrflak. När vi städar lyfter vi inte
på mattorna. Vi skurar inte golven
även om där ligger gamla sår och smittar.
Bakom gasspisen ligger damm och väntar på elden.

Jag tänder cigaretter och låter dom brinna upp i askfatet
med guldkant på blanksvart botten. Det står på spisen
och cigaretter slocknar så småningom. Dom är inte
nedbrunna men klara. Jag använder en två gånger
sedan tar jag en ny. Det är bara på fredagarna.

I trapphuset är det tyst. Jag smyger sällan
när jag kommer hem. Det är vi som hörs
på mornarna och kvällarna. Det skriker ett barn
och jag lägger det i sängen. Det vill inte somna.
Det vilar. Natten är sällan tyst men jag unnar dom
bakom dörrarna ljud.

Guld är inget värt men jag anar att dom
bakom dörrarna tror det. Dom ordnar för fest
med kandelabrar och vita släta dukar. Stolarna
är inte skavda. Jag ser hur dom bär sina röster
på ryggen för att inte föra dem till munnen.
Händerna är blanka och ligger släta längsmed
trappräcket.

Vår dörr öppnas utåt. Vi möts av trapphuset
med gröna sextiotalsfigurer på väggarna.
Någon enstaka gång ringer det på dörren
och barnen utanför vill sälja post-it lappar.
Jag läser inte längre och tackar nej.
Dom kommer aldrig tillbaka.

Appropå dörren så har vi inget titthål
och vi är inte döda. Jag är döende dock.
Det växer skrik i munnen, längtan hoppar hage
mellan knogarna och jag drömmer att jag ligger
ensam här. Jag tittar på flagorna i taket.
Tapeterna börjar släppa där det är överlappat.
Ibland kommer du hem med hög röst och ibland
bär du den på ryggen. Jag skiftar mer.
Du låter mig vara då. Lägger örat mot dörrarna i trapphuset
och lyssnar på tystnaden. Det måste vara skönt
att slippa ljud. Skriket i mig bygger en vägg utan flagor.


När rönnen blommar och dammet bakom spisen fått eld
ligger jag under mattan och lyssnar till tystnaden.
Då vill du tala med mig. Lyssna på havsskivor
och ligga under mattan.
Husen byggdes för livet i kappsäckar
på hyrflak mumlar jag och blundar.
Du tar katten i hand och blundar du också.