Den vita soffan. Den långhåriga, svarta katten. Spåren
nog så uppenbara. Naturligtvis även för en nyutexami-
nerad kriminaltekniker.

Nu var det inte vädret som lyste in över den där platsen.
Man kan säga att det var själva upptäckten som tog sig in
genom källarfönstret vid husets östra kortsida. Det som
innan legat i ständig skugga. Vissa ansträngningar hade
gjorts för att solljuset skulle komma åt. Det hade strandat
på att kvinnan insjuknat och därför inte kunnat lämna
sin röst, eller rättare sagt stadfäst sitt veto. Hennes ord
var lag. Det hade absolut inte haft någon betydelse vad de
andra tyckte. De var statister under alla de där åren.

Till en början, vid de tre- fyra första sammankomsterna,
hade hon i alla fall besvärat sig med att nicka bort mot
stolarna där de satt. Hon slutade helt att låtsas om dem,
efter det att den som förmodligen ansett sig som modigast i
gruppen, med ett hastigt leende hade försökt besvara det
han uppfattade som en hälsning från kvinnans sida.

Detta utspelade sig strax innan vårens mitt det året. Det är
lätt att minnas att det som inträffade skedde under någon
av de sista dagarna i mars. Den första april ställde hon, utan
att meddela sig närmare, in samtliga återstående möten.