Du talade osant, en gång.
Lovade dyrt och heligt att det inte skulle hända igen. Att sveket i sin storlek var något jag fick ta i tur med på egen hand, jag var ju skyldig dig något.
Eftersom den roll du har till mig bär namnet av signifikant så tog jag dig tillbaka, nästan hela vägen in i kammaren.
Mitt hjärta brast som av sprucket glas konstruerat och jag trodde jag varit hjärte krossad innan, vad vet jag.
Du var ingen partner, ingen inledd drama utan den som skapade mig.

Du svor dyrt och heligt att ta dig tillbaka skulle bli som så det alltid varit. Hur var det? Att normalisera...
Jag ville tro på det, för alla andras skull. Det är inte alltid lätt att ha rollen som plåster, clown och fixare ständigt.
Jag har fixat en möjlighet en väg att nå, ett nummer att slå och ett förhållningssätt, nu väntar jag bara på dig. Jag väntade länge och skrev varje dag arga brev som jag lade på hög.
Du skulle få dem men jag ville inte såra de andra som påverkats av det bittra dramat som målats upp.
Göken gol och in i en ny värld föddes jag, bildade bo och bytte stad. Det gick ju fint för mig men lägenheten knakade så småningom i fogarna, jag omgavs av saker som för att fylla ett tomrum, något missnöje eller början på "det nya livet"

Jag sorterade, omorganiserade och lade bort de arga brev jag en gång skrev. Det blev vinter och om igen, sen kom en ljuv vind som lovade förändring fast den kom inte billigt.
Jag tog den för det var min väg vidare, jag ville bege mig på en inre resa... Såg fram emot min första semester på 10 år, var bara tvungen att hantera ett avslut och sen en hängmatta, tystnad och inga bitande tankar av falsk spel.
Så lyfte jag telefonen den där varma dagen, mitt i det pulserande centrat och åter gick min kammare på högvarv, blodet pumpade fortare än bröstkorgen hann med att följa andetagen. Du hade gjort det igen.

Denna gång lovade du inget, trots att jag ställde konkreta krav, jag talade om hur jag kände mig blåst på alla plan. Att du bedragit mig och sedan köpt min tystnad, just för att du är den du är. Är det så man gör?
Du är en Lars Norén pjäs och kanske kan jag göra den i en miniserie version?
Om jag tjänar på det, ska du då ha royalites?
Nu vet alla varför jag inte själv vill bli mamma.