1.


Han vaknar ensam, täcket och lakanet ligger som en korv i mitten av sängen, solens strålar bränner ansiktet. Munnen är som ett uttorkat råtthål, stinker, känns strävt och tungan har torkat fast i gommen.
- Vad i helvete har hänt, tänker han. Bäst att bara ligga kvar en stund, reda upp alla tankar, försöka minnas… minnas, nej, det gör för ont, ångesten över det bortkastade livet tvingar fram svettdroppar i den redan blanka pannan, bäst nog att försöka stiga upp. Köket stinker. Disken hänger som en lavin på bänken, bananflugor, torr stinkande disktrasa, kaffekokaren är täckt av ett tunt lager brunt skinn, han vinglar in på toaletten, pissar, rapar, glömmer att spola eller orkar inte, ställer sig framför den fläckiga spegeln. Här står han nu, betraktar sitt ansikte med femdagarskäggstubb, fåror och rynkor i huden, ögonen ser ut att vara tusen år gamla. För en sekund är han i sin barndoms dagar, det är farfar han ser i spegeln, ett lugn infinner sig, han står barfota i gräset, farfar ligger på knä över komposten och gräver mask till fisketuren. Det är sommar, förmiddag, solen är varm men luften fortfarande sval, vart har alla tagit vägen? Hur kunde han ta så fel vägar, så fel beslut, hur i helvete kunde allt gå så illa? Han är tillbaka i sin lägenhet, han gråter stilla där han står, om modet bara funnits där hade han tagit sitt liv för flera månader sedan, men han är för rädd. Tron på ett liv efter döden har han, kanske är han religiös, kanske är han bara rädd för att han ska få betala priset för sina synder och synder har han många. Han går ut i köket, öppnar kylskåpet, hittar ett paket mjölk som han öppnar och luktar på, duger. Han tänder en cigarett och sätter igång kaffebryggaren. Händerna skakar, huvudet snurrar, illamåendet kommer som en smäll i magen, han spyr över golvet, stapplande mot toaletten. Blod. Blod och galla som stinker värre än vanligt, han spyr av doften, han spyr av ångest, han vänder sig själv ut och in där han ligger över den smutsiga toan. Tårar blandas med blodet, svetten svalnar mot huden. Han släpar sig över golvet och somnar halvvägs in till sovrummet.
Ögonen har klibbat ihop. Ryggen värker fruktansvärt. Det är kväll, han känner sig på något konstigt vis utvilad, han är för några minuter helt tillfreds med sig själv och livet. Han stirrar upp i taket en stund, reser sig sakta, han går ut i köket och städar undan det värsta från morgonen. Livet är inte rättvist, livet är inte för alla, livet är en kamp där döden är belöningen.



2.



Finns gud? Finns det något större än livet, jorden, människan?
– Det finns inget mer än ögonen ser, säger kvinnan mitt emot honom. Han betraktar hennes ansikte, tänker att hon nog har legat runt en hel del när hon var yngre, hon är fortfarande vacker. Han torkar tårarna med en näsduk och sätter sig tillrätta i stolen. Rummet är varmt, tapeten brun med blommor, på golvet ligger en orientalisk matta, allt känns ganska hemtrevligt, att komma in på hennes expedition är som att ta ett steg in i en annan värld, från det stela och kalla till det varma och sköna. Hon doftar lätt av parfym som påminner honom om en moster han haft, hennes ansikte dyker upp i hans huvud, hon ser sträng och sur ut.
– När jag var barn, börjar han lågmält.
– Ja, svarar hon sakta.
– Jag såg saker, saker som ingen ville låta mig tro var sant, skuggor, jag kallade dem spöken, ofta blev jag rädd, kurade ihop mig som en boll på golvet och höll för öronen och blundade, där låg jag tills någon kom eller tills jag somnade. Han känner hur nackhåren reser sig när han berättar, han kan fortfarande fysiskt känna rädslan, det känns som om tiden stannar.
– Hur länge hade du fantasierna? säger hon. Han vaknar till med ett ryck.
– Fantasier! Det är inga jävla fantasier, det är sanning, verklighet, fattar du inte? Demonerna har förstört mitt liv, dessa väsen lever, andas, river i mitt kött, de har krupit in under mitt skinn och vill nu att jag ska ta livet av mig och samtidigt deras för de är dömda, deras enda utväg är genom min död.
– Och varför tror du det är så här? Frågar hon, lite förvånad över utspelet. Han suckar, inuti har han redan gett upp, han vet att han inte kommer få några svar, ingen tror på honom, ingen kommer någonsin att tro. Han reser sig upp utan ett ord, öppnar dörren, går sakta fram genom den kalla korridoren, går in på sitt rum och stänger dörren. När jag kommer ut, tänker han, då ska hon få. Jag ska förhöra henna med samma förakt som hon förhört mig, jag ska strypa henne, jag ska se livets ljus lämna kroppen, jag ska ge henne mina demoner, så att hon för alltid kommer fastna i gränsvärlden, i ingenvärlden, den tomma meningslösa världen som jag känner alltför väl.



3.



Det är natt. Drömmarna sliter i hans kött, ögonen stirrar blint i mörkret, i hans huvud snurrar sängen en meter ovan golvet, han är fastbunden med ståltråd som river upp stora sår runt händer och fötter. I drömmen skriker röster från väggarna, det droppar blod från taket ner i hans mun, i hörnet står hans dotter och håller för öronen, hon är vuxen kvinna nu men i hans dröm är hon bara ett barn, hon upprepar en ramsa som ett mantra, tårar rinner nedför hennes kinder, fortare, fortare snurrar sängen, hans hjärta håller på att sprängas - stopp.
Allting är tyst. Han andas tungt, svetten bränner i ögonen, måste ur sängen, måste öppna fönstret, måste få luft, han vinglar fram över golvet, öppnar fönstret, det är sommar, luften är varm och skön att andas. Helvete, jag orkar inte mer nu. Imorgon reser jag, tänker han. Jag lämnar allt, alla saker, alla människor här som ändå hatar allt jag är och står för. Jag flyr från mitt fängelse av kött, jag vill möta nya människor utan hundögon, en ny start kanske kan hålla tankarna i styr ett litet tag. Ute ligger mörkret stilla, en nattfjäril hittar in genom fönstret och söker ljuset från köket. Han tänder en cigarett och funderar på om det finns något vin kvar, eller sprit, eller vad fan som helst, något att sova på bara. Imorgon börjar en ny tid, en tid på flykt ifrån livet, på flykt ifrån omvärlden och verkligheten som hela tiden bryter hans ben.

?
4.



– Har inte vi setts förut? Han frågar en ung kvinna i långt mörkt hår som ser ut att försöka läsa ett meddelande i sin telefon. Hon tittar förvånat upp på honom.
– Det tror jag inte, är du ifrån stan?
– Nej, inte från den här staden, jag är inte säker på att jag är ifrån den här världen, säger han leende. Hon är fast, tänker han, hon är fast i min fälla, mina klor kommer inte släppa henne förrän mina behov av mänsklig kontakt är tillfredställda på alla plan.
– Du är konstig, skrattar hon, vill du ha en öl? Kvällen är varm, sommaren har varit ovanligt vänlig det här året, tillsammans går dom in på krogen, det är halvfullt, musiken fortfarande på låg volym så att det går att prata utan att skrika, dom sätter sig vid baren.
– Jaså, nytt släp, säger killen i baren och ler åt kvinnan.
– Hittade honom här utanför, skrattar hon tillbaka. Dom skulle bara veta, tänker han, vilka små lamm guds varelser kan vara, så ömtåliga och ändå så självsäkra. Om de bara hade vetat att ett monster just klivit in genom dörren… en varg mitt i en barnkör, men ont sinne och kniven fasttejpad mot kroppen.
– Nåå? Säger hon och ler emot honom. Han tar en klunk ur ölen, tänder en cigarett, blåser ut röken på bartendern och börjar.
– Jag tror att vi alla söker någonting, jag tror att om vi bara följer alla små signaler omvärlden kastar i ansiktet på oss så kommer vi att hitta vår mening med livet, vårt kall eller vårt öde.
– Ha, ha, var kommer du ifrån? Hon skrattar och ser på bartendern med ett ansiktsuttryck som dumförklarar.
– Nice catch, säger barkillen och går
– Förstår du inte? väser han irriterat, livet många lever är just så därför att andra vill att det ska vara så, vi blir ledda som blinda idioter in på banor som känns trygga för våra föräldrar och anhöriga, vi blir matade med måsten, måste ha, måste göra. Tillslut vet vi inget annat, vi känner bara till världen så som andra beskriver den för oss, vi tror att vi är meningsfulla och betydande när vi egentligen är programmerade idioter som inte lever. Allt är en lögn, men man måste dö lite grand för att kunna öppna ögonen, man måste hitta stupet i dimman och blicka ner utan att falla för att veta att det finns något mer, något större.
– Och det har du? Säger hon som om hon talade med ett litet barn.
Han reser sig upp, sveper ölen, fimpar ciggaretten i hennes öl, funderar en sekund på om det är värt att ställa till med slagsmål, ångrar sig, tar sin jacka och går mot dörren. Satan, tänker han, hon var min. Det var den där jävla valpen i barens fel. Han går snabbt genom gatorna, stöter emot folk på väg eller på väg hem från krogen, blodet kokar, rösterna i hans huvud skriker. Det kommer att bli en lång natt.



5.


Knogarna är vita, han sitter och vaggar fram och tillbaka i sängen. Helvete, helvete, helvete upprepar han för sig själv. Ångesten river stora sår i hans skinn, han börjar skaka, svetten rinner ner i ögonen, han har varit här så många gånger förut, han vet vad som väntar. Skuggorna samlas kring hans kropp, han hör hur de viskar, han är inte längre vid medvetande men han kan höra omvärlden. Sakta glider han tillbaka till sin barndom, till den där eftermiddagen då han ramlade ner ifrån gungan och slog bakhuvudet, han svimmade av där i gräset och kunde bara lyssna till vinden som blåste och löven som prasslade. Han minns hur far bar in honom till sängen och försiktigt lade honom tillrätta och hur medvetandet sakta kom tillbaka till kroppen. Då för länge sedan var det annorlunda, då fanns inte ensamheten och rädslan, då fanns inte sorgen i bröstet, inte ångesten i hjärtat, då var det lättare. Tillbaka i nutiden känner han hur händer rycker och sliter i kroppen, röster skriker till honom men han är oförmögen att svara eller röra sin sandfyllda tunga kropp. Han kan känna nålstick i huden, han känner substanser rusa genom blodet, en syntetisk värme når hans hjärta, pulsen rusar, livet tvingas tillbaka i kroppen, han vill skrika men allt kvävs i plastmasken som täcker ansiktet. Allt glider sakta iväg, rösterna och ljuden blir avlägsna, han står barfota på en grön äng mitt i en skog, det är natt, månen är blodröd på himlen, daggen ligger och glittrar över hela landskapet. Han kan höra hundskall på avstånd, ibland känns det närmare, ibland längre bort. Här står han nu, klädd i vit rock från landstinget, barfota, nålar och slangar sticker ut från huden. Han hör någon ropa hans namn, en kvinnoröst som känns bekant, han försöker svara men när han öppnar munnen väller feta svarta flugor ut och kryper in i hans näsa och öron. Han är rädd men kan inte röra sig, han kan inte vakna, han vet att han bara kan vänta tills medvetandet återkommer med verkligheten som välkommen gäst. Han ser en gestalt gå emot honom från andra sida ängen, en kvinna i klänning som tycks leta efter något, hon sätter sig på huk då och då och sliter i det våta gräset. Hon kommer närmare, han kan se hennes ansikte, det är hans mor, hon ser gammal och sorgsen ut, tårar rinner nedför kinderna, hon reser sig upp och går fram till honom, han vill säga något men kan inte, hon står där framför honom och stirrar på honom med tomma ögon. Hon närmar sig honom sakta tills hennes ansikte är alldeles nära hans, han kan känna en doft av jord och begravning, hon öppnar munnen och en mörk mansröst fyller natten.
– Var är mitt hjärta? Har du sett mitt hjärta? Var det du som tog mitt hjärta?


6.


Inlåst. Tryggheten och omtanken fräter som syra på huden. Vad är frihet? Vad är medmänsklighet? Alla ord som vibrerar genom luften är väl vägda för att skapa lugn, rangordningen uppenbar, konflikter slås ner snabbt och effektivt av överheten. Tankarna som föds bär med sig sorg och ångest, misslyckat känns livet innanför muren. Muren är grå. Muren är en barriär där positiv energi studsar emot utsidan och den negativa energin är fången på insidan. Människorna där inne vältrar sig i sin egen misär, alla är värst, sorgligast, farligast, alla har sett och hört a l l t . Vem som helst blir en zombie där inne efter några veckor. Han ligger i sin säng och stirrar i taket, musiken från hans lilla stereo fyller upp huvudet, Wagner, utan Wagner vore han förlorad, hopplöst vilse i livets labyrint. Om sex månader, tänker han, ett litet torp ute i skogen, vid en sjö någonstans, bara leva av livet, känna lugnet, lyssna till tystnaden. Bara inte dom jävlarna tar mig, bara dom inte väntar på mig. Han börjar svettas vid tanken på hoten, han vet att han hänger löst, att hans dagar kan vara räknade, det är inte döden han fruktar utan vägen dit, smärtan, för han vet att om dom får tag i honom blir det inte vackert, inte värdigt, troligtvis blir han avrättad som en hund i bästa fall, långsamt plågad till döden i värsta. Tiden skyndar långsamt när dagarna flyter ihop, meningslöst, livet stannar upp, allting som har någon betydelse är inte för honom, han är en kropp med ben och armar och hjärta men tanken är tom, ögonen ser bara rakt fram. Ibland på kvällen när ljuset är släckt vandrar tankarna iväg, han drömmer om sin barndom, han drömmer om alla ansikten, han kan känna doften av sommar, han kan känna smaken av vildhallon där han som pojke hittat ett hemligt ställe, han känner det kalla vattnet runt fötterna när han går med uppkavlade byxor i ån och letar efter kräftor under stenarna, han ler där han ligger i sängen och blundar, han minns. Skuggorna och rösterna är inte med honom där inne, demonerna tycks sky muren som pesten, för första gången på flera år sover han, för första gången i vuxen ålder har ångesten lättat från hjärtat, världen trycker inte mot hans skinn, han är fri, inlåst men fri.


7.



Verklighet. Utan relationer blir tankar, idéer och värderingar värdelösa. Utan en spegel som ger reflektioner blir han osäker på om han egentligen existerar. Om ett träd faller där ingen kan höra ljudet, finns då ljudet? Han har isolerat sig ute i skogen, i en övergiven sommarstuga utan el och vatten, det är tidig sommar med kalla nätter. Han ransonerar sina tillgångar vecka för vecka, åker in till byn på sin stulna cykel och köper det nödvändigaste, mest konserver och hembränt ifrån träindustrin, gubbarna där har supit hårt på sin egen sprit och uppskattar en fyllhund på besök. Just denna tidiga morgon cyklar han genom skogen på väg till affären för att sedan fylla på förrådet. Han är orakad med smutsiga kläder, har inte tvättat sig på länge och stinker nog av svett och gammal fylla men han ler där han cyklar mellan granarna, vinden blåser igenom det flottiga håret, luften han andas är sommarfrisk.
– Nittiosju och femtio, säger den sura kvinnan i kassan. Hennes ansikte ser ut att ha fått en ordentlig smocka rakt i nyllet. Hon stirrar argt honom rakt i ögonen och håller för näsan på ett nedlåtande sätt. – Självklart min solstråle, du kan behålla växeln, köp dig ett chokladhjärta. Han ger henne en skrynklig brun hundralapp och bugar och bockar. Han älskar att bemöta otrevliga sura människor med kärlek, spydigheter är som bensin på elden för honom, han suger åt sig av deras negativa energi och återlämnar den i form av kärlek, just detta är en egenskap han utvecklat för att överleva kniviga situationer, det har skänkt honom många fördelar de senaste åren. Han hänger kassen på styret och cyklar nedför backen mot industriområdet.
– En femma som vanligt? Gubben ler utan tänder och plirar med ögonen, en handrullar cigarett med den där perfekt böjda glöden hänger i mungipan.
– Ge mig vad du kan för trehundra broder och tänk på att jag gav dig en silverplunta förra veckan.
– Tenn plunta, knappt värd sin vikt, men du vet att vi tycker om dig, du handlar ju varje vecka och vad du gör av spriten vill jag inte veta, ingen kan dricka så mycket med sinnet i behåll. Gubben försvinner in i mörkret och återvänder strax med en dunk lätt gulfärgad sprit. Han tar emot pengarna som han stoppar i bröstfickan på sin röd-vit rutiga skjorta.
Hemma i sin stuga tänder han spritköket, kokar lite kaffe, blandar hälften kaffe, hälften brännvin, häller upp i en trä kåsa och sätter sig tillrätta i soffan som egentligen är en träbänk med mögelstinkande kuddar. Han ser ut över skogen, kvällen närmar sig, dimman stiger sakta från marken, det börjar bli kyligt men kaffet skänker värme inifrån, allt är tyst och stilla, han glider sakta in i drömmarnas värld, han somnar sittande med kåsan i handen.
Han vaknar med ett ryck av att det knackar på dörren, en försiktig knackning, tre gånger, sedan är det tyst. Han lyssnar lite skrämt. Det knackar igen, denna gång på fönstret. Det är nästan kolsvart, han ser bara ett svagt sken från månskäran. Han reser sig utan ett ljud, smyger fram till dörren och öppnar försiktigt, det är ingen där. Han går ut på trappan och ser sig omkring, ingen syns till, han ropar försiktigt hallå, inget. Han går tillbaka in, lägger sig på soffan, drar rocken över sig och blundar, men kan inte sova, han känner att något stirrar på honom, han kan känna en obehaglig kyla, han vet att han inte längre är ensam, han borde aldrig öppnat dörren.


8.


Roten till allt ont. Livets träd har långa rötter, men ibland hamnar rötterna i mark som är sur, ibland dör en gren och faller av men utan förruttnelsen stannar processen, utan mörkret kan inte ljuset existera. Han sitter under en gammal gran och ser ut över vattnet, det är eftermiddag, han har med sig en plastflaska med brännvin, tobak och rullpapper. Han sitter och skriver i ett block som följt honom ett par år, där finns tankar och små dikter nedskrivna. Blocket med sina trasiga sidor och lösa blad är hans käraste ägodel, utan texterna spelar ingenting någon roll längre. Han brukar bläddra tillbaka och läsa vad han skrivit, han är briljant, han läser högt för sig själv och blir rörd till tårar, rösten spricker och han drömmer om att få bli publicerad, han vill bli beundrad för sin svärta, han vill leva gott på pengarna det skulle ge honom, han vill falla fritt, supa och leva rövare som en fri konstnär med kvinnor och vin. Innerst inne vet han att det inte ligger inom räckhåll. Han har fått chansen många gånger, dörrar har öppnats men han förstör för sig själv varje gång det börjar bli allvar, han bränner broar, förgör relationer, han gör det omöjligt för omvärlden att komma nära, han ger sina demoner skulden, han ger omvärlden skulden och vältrar sig i sin egen självömkan där han får släcka elden med sprit. Solen glittrar vackert i vågorna. Han skriver på en dikt, orden rinner lätt ur handen, sinnet är stilla, världen ligger i dvala.
– Vad gör du? En liten flicka står bakom honom och tittar nyfiket fram mellan grenarna. Han vänder sig sakta utan att släppa blicken ifrån pappret.
– Jag..eh..försöker förstå världen, svarar han och tittar upp. Hon har en gul jacka och röda stövlar, hennes svarta hår är lockigt och spretar åt alla håll.
– Varför sitter du här?
– Jag har inget hem, jag är en fri konstnär, fri från muren. Han blir förvånad över sitt eget svar.
– Pappa! Jag har hittat en fri konstnär! Flickan ropar till någon som kommer springande, grenar knäcks, han hör någon andas tungt.
– Stick härifrån jävla luffare! Sitt inte här och sup ditt svin, det finns barn som leker här, fattar du inte det? Mannen har grön jacka och militärbyxor, han bär en blå keps med en företagslogga, han ser riktigt förbannad ut, han menar allvar.
– Jag vill inget illa, förlåt mig snälla för att jag finns, förlåt mig för mina manér, förlåt mig för att min värld har rasat, förlåt mig för att mina vänner övergett mig, förlåt mig för att jag inte vågar ta mitt liv. Han packar sorgset ihop sina saker, han ser ner i marken när han sakta går uppför stigen
.- Hallå! Du jag ber om ursäkt, jag blev bara rädd. Här ta den här. Mannen går fram till honom och räcker fram en femhundralapp, han tar emot den och bockar.
– Tack snälla goda herren, nu jag ska köpa mat till mig och katten, inget brännvin, jag lovar, tack snälla! Han ler när han lämnar skogen på sin cykel, han rullar nedför backen, vinden blåser i håret, mot fabriken, det kommer att bli en bra kväll.


9.



Allting faller. Världen är tidsbestämd, allting faller, så även människan. En del faller hårdare, en del är välsignade eller snarare förbannade med den insikten. Han har spenderat de senaste åren med att fly från sig själv. Han dränker demonerna i brännvin, men det är som att kasta bensin på elden, så han försöker igen och igen. Drömmarna plågar hans sargade sinne, nätterna är värst, rösterna i hans huvud visar ingen nåd, han är ett tunt skal till människa, ömtålig men med en yta som inte visar någonting. Han öppnar ögonen sakta, det är fortfarande natt. Han ligger stilla och stirrar ut i det svarta, undrar vilken dag det är, vilken månad, om han är vaken eller drömmer. Han är fortfarande i stugan. Det känner han på lukten av mögel och ruttet trä. Han letar i fickorna efter tändstickorna, finner dem och tänder ett ljus som han sätter i en tomflaska på golvet. Han tar fram tobaken och papperna och rullar en cigarett. Hostatacken kommer med första blosset, han hostar upp blod, spottar på väggen och skrattar. Han tar fram sitt block med dikter och börjar läsa, han minns precis vart han var i livet när han skrev varje dikt, han sitter och blickar tillbaka, läser och minns, han gråter stilla en stund, han ler åt sig själv, han blir rörd enda in i hjärtat. Han tänder eld på blad efter blad. Det brinner sakta och fyller rummet med rök, han lägger sig på golvet. Tårarna blandas med blodet i munnen, det är nu eller aldrig, tiden är inne. Det börjar bli tungt att andas, luften är varm och stickande, elden har spridit sig till soffan, han ligger och ser på när hans regnrock börjar smälta, plasten droppar brinnande mot golvet, det är vackert, fridfullt. Ögonlocken blir tunga, han sluter dem och somnar.
Han står barfota i gräset, det är natt, gräset är vått av dagg, han står framför sitt barndomshem som brinner, elden värmer ansiktet. Han börjar skratta, ett hjärtligt ärligt skratt, han skrattar åt livet, gud, människorna, sig själv, döden och korparna som kommer att slita i hans brända kött, han vet att livet lämnar kroppen, han vet att han drömmer, han vet att han aldrig mer kommer vakna.