Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Enkel verslära och formlära

Innehåll:
* Inledning
* Det "system" som vi kommer att använda oss av
* Tvågruppsvers
* En tumregel
* Tregruppsvers
* Blandad två- och tregruppsvers
* Friare vers, till exempel knittel
* Lista på traditionella fasta former
* Lista på versmått med rötter i antiken
* Introduktion till allittererande vers
* Haiku
* Om du vill att din dikt skall tonsättas



INLEDNING

Jag har fått en fråga angående om jag vet några bra versläror på svenska. Det är möjligt att det finns, jag har dålig koll på alla böcker. Men i min mening är verslära ingen raketforskning utan något som borde gå att förklara i en ganska kort och enkel text, och därför har jag här försökt skriva en sådan text som jag själv skulle vilja läsa, så att säga.

Rimma kan de flesta. Denna lilla avhandling handlar därför mest om rytm i verser.

Man behöver inte ha någon fast rytm i sina rim, eller för den delen några rim i sina rytmiskt bundna verser. Jag tillhör heller inte dem som anser att en dikt måste vara bunden till sin form för att vara en "riktig" dikt (jo, det finns sådana människor...)--det finns så mycket annat som gör en dikt till en dikt, som hur man använder språkets bilder och så vidare. De som kallar fri vers för "prosa med radbrytningar" har helt enkelt ingen koll. Men denna text är till för dem som ändå ibland vill pröva på att skriva med mer eller mindre fast rytm i vissa av sina texter.

Min ambition här är inte att ge ett heltäckande teoretiskt system som beskriver all upptänklig vers, och inte heller att lära ut alla lärda termer som man kan komma i kontakt med när man studerar detta ämne, utan att, med hjälp av ett förenklat, moderniserat system, lära ut tillräckligt med grundkunskap för att, som man säger, göra mina läsare "farliga" som möjliga läsare och skribenter av bunden vers.




DET "SYSTEM" SOM VI KOMMER ATT ANVÄNDA OSS AV

Återkom gärna till detta kapitel senare om det verkar svårbegripligt vid första genomläsningen.

Förr i tiden lärdes verslära ut med hjälp av ett system som egentligen var bättre anpassat för gammelgrekiska och latin. Det är döda språk som inte hade betonade och obetonade stavelser som svenskan, tyskan och engelskan utan som istället skilde på korta och långa stavelser. Man fick i sådan verslära lära sig en massa grekiska namn på olika kombinationer av långa och korta stavelser, så kallade versfötter. I betoningsspråk såsom svenska så används dessa versfötter för att beteckna motsvarande kombinationer av betonade och obetonade stavelser, på så vis att långa stavelser fick motsvara betonade stavelser, och korta stavelser fick motsvara obetonade stavelser. Vi ska inte använda denna terminologi här, men vi kan ändå lära oss de allra viktigaste versfötterna eftersom de ibland dyker upp när man diskuterar verslära. De som jag har valt ut som de fem viktigaste versfötterna är:

jamb (kort-lång, eller obetonad-betonad, eller U _),
troké (lång-kort, eller betonad-obetonad, eller _ U),
anapest (kort-kort-lång, eller obetonad-obetonad-betonad, eller U U _),
daktyl (lång-kort-kort, eller betonad-obetonad-obetonad, eller _ U U),
spondé (lång-lång, eller betonad-betonad, eller _ _).

Men i denna förenklade verslära så skall vi inte använda oss av klassiska versfötter utan vi ska prata om "engrupper", "tvågrupper" (som motsvarar trokéer), "tregrupper" (som motsvarar daktyler) samt någon gång ibland "fyrgrupper". Dessa "grupper" börjar samtliga med en betonad stavelse, följd av noll eller en eller flera obetonade stavelser.

engrupp: _ (en enkel betonad stavelse)
tvågrupp: _ U (betonad-obetonad)
tregrupp: _ U U (betonad-obetonad-obetonad)
fyrgrupp: _ U U U (betonad-obetonad-obetonad-obetonad)

För att kunna konstruera en fullständig versrad använder vi istället de två begreppen "upptakt" samt "slutgrupp".

Enligt min terminologi består alltså varje upptänklig versrad av följande, i följande ordning:

A (UPPTAKT): Ingen eller enkel (U) upptakt eller dubbel (U U) upptakt eller kanske till och med trippel (U U U) upptakt. Upptakten består alltså (om den alls finns) av en eller två eller tre stavelser, samtliga obetonade.

B (MITTGRUPPER): noll eller en eller flera grupper, antingen de nu är tvågrupper, tregrupper eller ibland fyrgrupper.

C (SLUTGRUPP): En engrupp, eller en tvågrupp, eller i sällsynta fall en tregrupp. Om dikten är på rim så är det oftast bara slutgruppens stavelser som rimmar. Rim som består av en tvågrupp kallas kvinnliga rim, medan rim som består av en engrupp kallas för manliga rim. Vi kan kalla tregruppsrim för queer-rim. Vi ska här ibland även kalla även slutgrupper som inte är rimmade för "kvinnliga", "manliga" respektive "queer", allt efter hur många stavelser de har.

Exempel (Fröding):

A.......B...........................C
Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
 U   U   _    U   U  _ U   U  _  U   _  U

I exemplet har vi (A) en dubbel upptakt ("Det var"), följd av (B) tre mittgrupper, varav de två första ("dans bort i" samt "vägen på") är tregrupper och den tredje ("lördags-") är en tvågrupp, samt (C) en slutgrupp, bestående av en tvågrupp ("-natten").



TVÅGRUPPSVERS

(Vers uppbyggd bara av tvågrupper (bortsett från vissa undantag))

Med tvågruppsvers menas vers där man håller sig till att endast använda tvågrupper i B (mittgruppen) i sina versrader. Det är mycket vanligt.

Vad beträffar A (upptakt) så har vi i sådan tvågruppsvers oftast antingen en enkel upptakt i versraden, eller också ingen upptakt alls; dubbel eller trippel upptakt känns liksom lite märkligt tillsammans med de efterföljande tvågrupperna. Men pröva gärna sådana upptakter ändå, vad vet jag...!

Vad beträffar C (slutgruppen) så är den antingen manlig eller kvinnlig, sällan queer.

Sedan kan man sätta ihop sina tvågruppsversrader hur man vill.

Exempel:


1 Jag vet en dejlig rosa
  A...B.............C
   U   _  U   _  U   _ U

2 och vit som liljeblad.
  A...B............C
   U   _   U   _  U  _

3 När jag på henne tänker

4 så görs mitt hjärta glad.

5 Dess stämma ger mitt hjärta tröst
  A....B......................C
   U     _  U  _   U     _  U   _

6 likt näktergalens blida röst

7 så fager och så ljuv.
  A..B............C
   U  _ U  _    U   _



Rad 1 och 3 har enkel upptakt, 3 betoningar i raden, orimmad "kvinnlig" slutgrupp. Rad 2 och 4 har enkel upptakt, 3 betoningar i raden, manligt slutrim. Rad 5 och 6 har enkel upptakt, 4 betoningar i raden, manligt slutrim. Rad 7 har enkel upptakt, 3 betoningar i raden, orimmad manlig slutgrupp.

I exemplet ser vi hur strofen har liknande rytm i alla rader: samtliga börjar med enkel upptakt och har sedan tvågrupper i B. Men samtidigt har diktaren gjort små musikaliska variationer: vissa rader har kvinnliga slutgrupper, andra manliga, och vissa radslut har inget rim. Vissa rader har fyra betonade stavelser, de andra tre. Sådana variationer hör till den högre musikaliska skolan, även om detta är en enkel folkvisa. I många dikter används samma typ av versrad genomgående. Men en vanlig variation är till exempel att avsluta varje strof med en något kortare versrad, det ger ett intagande intryck.


Antal betoningar per rad

Antal betoningar per rad i tvågruppsvers är normalt sett allt från 1 till 8, fler betoningar upplevs gärna som för långa rader.


Femfotad jambisk vers

Låt oss nu titta på en viss typ av tvågruppsversrad, så kallad jambisk versrad, som som namnet antyder består av ett antal jamber. Den typ av jambisk versrad som är allra mest känd är den som består av fem jamber i följd--det är sådana versrader som bygger upp det som kallas för blankvers, som är ett orimmat versmått. Men man använder även ofta versrader bestående av fem jamber för att skriva rimmad vers, till exempel i sonetter.


Här kommer det en ganska vanlig rad.
 U   _  U   _  U   _   U  _  U   _


Men vi skulle ju inte prata om jamber och sådant i den här texten sa vi!? Nej det stämmer, och en av anledningarna är att femfotade jambiska versrader faktiskt är en smula mer komplicerade, nämligen när det gäller den sista jamben, där man i till exempel svenska och engelska tillåter en extra stavelse på slutet. Alltså så här:


Här kommer ännu mera vanlig blankvers.
 U   _  U  _  U  _ U  _  U    _   U


Det där blir ju ingen jamb! Så namnet är liksom fel. Men om vi istället analyserar den femfotade jambiska versraden med vår egen terminologi så består den de facto av följande:


Här kommer ännu mera vanlig blankvers.
A...B.......................C
 U   _  U  _  U  _ U  _  U    _   U


A (UPPTAKT): en enkel upptakt
B (MITTGRUPPER): fyra tvågrupper i rad
C (SLUTGRUPP): en slutgrupp som antingen är en enkel betonad stavelse eller en tvågrupp


Sedan är det en sak till som komplicerar det traditionella användandet av femfotade jambiska versrader och det är att det finns en mycket vanlig variation av versraden där man helt sonika byter plats på den första obetonade stavelsen ("upptakten") och nästa stavelse, så att man får följande mönster.


Sålunda låter även ofta blankvers.
 _ U  U  _ U  _ U  _  U   _   U


Detta sätt att variera enstaka versrader anses "fint" och anses ge versen mera tyngd och seriositet eftersom det bryter av det jämna gungande mönstret så att man får läsa med lite mer eftertänksamhet.



Praktiska tips om hur man skriver tvågruppsvers

Men vid denna punkt ska vi kanske stanna och pausa lite och ställa frågan: hur stoppar man egentligen in det innehåll man vill ha i till exempel en femfotad jambisk rad, som ju har så stränga regler för var betoningen får komma? Vissa ord känns ju lätta att passa in, såsom

kaffe _ U
peruk U _
ägodel _ U _
försäkra U _ U

men hur gör man till exempel med enstaviga ord, passar de på betonad eller obetonad taktdel? Och hur gör man med ord som:

revbenen _ _ U
murare _ U U
försäkring U _ _
stendöv _ _
krokodil U U _

Svaret är att många enstaviga ord funkar på både obetonad och betonad taktdel, men inte alla: man får helt enkelt pröva sig fram med dessa ord. Ord som "revbenen" och "murare" går att förvandla på ett lite märkligt sätt faktiskt, för att passa in i vers med tvågrupper såsom jambisk vers. Nämligen:

revbenen --> _ U _
murare --> _ U _

Här blir den sista stavelsen alltså mycket mer betonad än den skulle vara normalt, men vår känsla för rytm säger oss att detta alternativ ändå funkar mycket bättre än följande:

revbenen --> U _ U

Sedan har vi "försäkring", som får rytmen

U _ U

, "stendöv", som får rytmen

_ U

och "krokodil" som får rytmen

_ U _

Sedan finns det ord som är helt omöjliga att passa in i vers med bara tvågrupper, såsom

rakapparat _ U U _

Här kommer dock den ovan nämnda variationen av femfotad jambisk vers bra till vår räddning då denna ger en tregrupp i början av raden.

Rakapparat går bra att ha i blankvers.
 _ U  U _   U    _ U    _ U   _   U


Beroende på hur skicklig man är så finns det en del småord som är bra att stoppa in för att fylla ut rytmiska hål i en versrad. Många av dessa låter dock lite ålderdomligt, tyvärr. Exempel är "utav" istället för "av", "uti" istället för "i" (det braiga är att både "utav" och "uti" kan betonas antingen på första eller andra stavelsen, flexibelt alltså!), "ej" istället för "inte". När vi ändå nämner ordet "inte" så är det lite häftigt eftersom det normalt har betoningen

_ U

men samtidigt i normala fall är så pass obetonat att det i min mening fungerar nästan lika bra med omvänd betoning, det vill säga

U _

Exempel ("blankvers"):

Det går inte att vända inte fel.

Men man kan tycka olika om detta.



Hur man använder queer-rim i tvågruppsvers

Trestaviga rim går att inpassa i tvågruppsrader, men de får liksom betoningen _ U _ istället för _ U U då, och man räknar det som att rimmet liksom har tillåtits börja innan slutgruppen, d.v.s. endast den sista, betonade stavelsen räknas som slutgrupp medan de två föregående stavelserna räknas som ingående i B-delen (mittendelen).

Exempel:

I denna rad så räknar vi till fem,
och denna rad har fem betoningar,
vad skoj att se ett queer-rims doningar!
Men denna versrad når nog bort till Monaco,
dess sex betoningar är allt för många då.




EN TUMREGEL

Det finns en tumregel som säger att vår taktkänsla grupperar betoningsgrupper två och två, så om man har ett ojämnt antal betonade stavelser i sin versrad så tenderar man att få en liten paus i slutet av versraden om man skanderar den taktfast, vilket kan vara skönt, eftersom paus behövs för andning. Med jämnt antal betonade stavelser tenderar nästa versrad att följa direkt.

Till exempel:


Lilla Anna i sitt fönster står.
B.........................C
 _  U _  U _  U    _   U    _
.1....2....3.......4........5.....PAUS


Vi ska sjunga, vi ska spela
B.....................C
 _   U   _  U   _   U   _ U
.1.......2......3.......4.......(ingen paus)


Undantag till tumregeln: Ibland blir dock läsningen av en kvinnlig slutgrupp extra långsam, som om det var två betonade engrupper (eller en spondé, om man vill). Som till exempel hur de flesta skulle läsa "målar" här:


Sin skugga natten målar
A...B.............C
 U    _  U  _  U   _ _
......1.....2......3.4..(ingen paus)




TREGRUPPSVERS

Tregruppsvers är som namnet antyder versrader som endast eller huvudsakligen har tregrupper som mittgrupper (B). Upptakten (A) kan vara antingen obefintlig, enkel eller dubbel. Slutgruppen (C) är manlig, eller kvinnlig eller någon enstaka gång queer, det är alltså bara sällan som slutgruppen är en tregrupp i tregruppsvers. Detta är bland annat eftersom det är svårare att hitta trestaviga rim, men också för att det känns naturligt med en lite kortare grupp sist i en rad, särskilt om antalet betoningar är jämnt så att det inte blir någon paus annars i slutet av raden, och ännu mer så om det dessutom kommer en upptakt på nästa rad som också ska hinnas med i skanderandet.

Exempel:

Se, versraden låter så vacker om kvällen
A...B............................C
 U   _   U U   _ U   U  _  U  U    _  U


I tregruppsvers har vi oftast max fyra betonade stavelser per versrad, detta eftersom tregrupper är en smula längre än tvågrupper varför raderna blir långa ändå.

Tregruppsvers anses generellt sett lite svårare att skriva än tvågruppsvers, men det är inte alls omöjligt. Anledningen till att det anses lite svårare är att det svenska språket lite oftare formar sig till tvågrupper naturligt. En lösning på detta problem är att tillåta enstaka tvågrupper som ersättning för vissa tregrupper i tregruppsvers. Detta kan även ge dikten en mindre "galopperande" känsla. Se angående detta även nästa avsnitt om blandad två- och tregruppsvers.

I tregruppsvers så anpassar man vissa "svåra" ord på ett annat vis än i tvågruppsvers, så som följer:

"revbenen" (egentligen _ _ U) blir _ U U
"ägodel" (egentligen _ U _) blir _ U U
"försäkring" (egentligen U _ _) blir U _ U (samma som i tvågruppsvers visserligen)
"stendöv" (egentligen _ _) blir _ U (samma som i tvågruppsvers visserligen)



BLANDAD TVÅ- OCH TREGRUPPSVERS

Blandad två- och tregruppsvers kan man se som tregruppsvers där en ganska stor procentsats av tregrupperna i mittgruppen (B) är ersatt med tvågrupper.

Den kan användas för att ge en halvrytmisk känsla men samtidigt en viss känsla av frihet.

Det svåra med detta är att mixa tregrupper och tvågrupper på ett liksom slumpmässigt men lagom sätt, så att aldrig den ena typen av grupp tar över eller att något visst mönster tar överhanden.



FRIARE VERS, TILL EXEMPEL KNITTEL

Man kan om man vill vara ännu friare i sina versrader, och bara räkna antalet betoningar per rad, utan att bry sig om huruvida det är tvågrupper, tregrupper, fyrgrupper eller till och med i något enstaka fall femgrupper,

Knittel är ett medeltida exempel på sådan friare men ändå betoningsräknande vers. Den har fyra betoningar per rad, och även upptakterna kan vara olika från rad till rad.

Många raptexter skrivs på detta friare sätt där man bara räknar betoningar.



LISTA PÅ TRADITIONELLA FASTA FORMER

Alexandrin

En alexandrinrad är som två rader i en, den läses med en liten paus i mitten.
Varje rad-del är jambisk (alltså tvågruppsvers med upptakt) med tre betoningar. Slutgruppen i den andra rad-delen kan vara kvinnlig (i alla fall i svensk alexandrin), medan den första rad-delens slutgrupp alltid är manlig.

Exempel:

Man måste passa på när solen synes le
A...B...........C.|A...B...........C
 U   _  U  _  U  _| U   _ U   _ U   _

Exempel 2 (kvinnligt slut):

Ack, har då nu vår sol, vår kärlek höljts i dimma
A....B.............C...|A...B...............C
U     _   U  _  U   _  | U   _  U   _     U  _  U




Blankvers

Blankvers har redan berörts i det långa kapitlet om tvågruppsvers. Det är alltså orimmad femfotad jambisk vers. Den skrivs inte i jämna strofer men däremot kan man mycket väl göra styckeavbrott när ett antal rader hör ihop, tycker jag.


Terziner

Terziner skrivs oftast på femfotad jambisk vers, i grupper om tre rader per strof. Man rimmar dem på följande sätt: ABA BCB CDC DED o.s.v.

Ofta avslutar man med en ensam rad som rimmar på mittenraden i föregående strof. Eller så kan man rimma sista strofmittenraden på första och tredje raden i den allra första strofen, för att bilda en sorts cirkel.


Sonett

En sonett är en fjortonradig dikt, oftast i Sverige skriven med femfotade jambiska versrader, precis som blankvers och terziner alltså. Men i andra länder använder man istället alexandriner eller liknande, och tidiga svenska sonetter var även skrivna på alexandriner.

Sonetten ska innehålla en så kallad "volta", en något oväntad vändning i innehållet. Det finns två huvudsakliga traditioner för var voltan ska komma. I sonetter efter italiensk förebild så kommer voltan i och med rad nio. I sonett i Shakespeareansk tradition så kommer voltan i och med rad tretton. Den blir alltså då mycket kortare och mer som en slutkläm, sammanfattning eller poäng.

Den italienska sonetten har fyra strofer, de första två stroferna har vardera fyra rader, medan de sista två stroferna (som då innehåller voltan) har vardera tre rader. Den Shakespeareanska sonetten å sin sida har även den fyra strofer, men där består de första tre stroferna av vardera fyra rader, medan den sista strofen (som då innehåller voltan) har endast två rader. Den sista strofen i den Shakespeareanska sonetten brukar vara en smula indragen typografiskt.

Rimschemat för en sonett är olika i de två traditioner som vi har nämnt.

Det vanligaste rimschemat för den italienska sonettens första åtta rader är ABBA ABBA, men även variationer som ABBA BAAB eller ABBA ABAB eller liknande förekommer. Men man markerar alltså att de första åtta raderna, d.v.s. raderna före voltan, utgör en enhet, genom att förbinda dem med samma rim över båda stroferna.

De avslutande sex raderna i den italienska sonetten förbinds likaledes som en gemensam rimgrupp, men mönstret här är friare. Alla möjliga variationer med två eller tre bokstäver kan förekomma, såsom: CDC DCD, CCD EED, CDE CDE, CDE EDC o.s.v. Den enda regeln är egentligen tydligen att de två sista raderna i den italienska sonetten inte bör rimma på varandra (det bör de däremot i den Shakespeareanska sonetten, se nedan).

I den Shakespeareanska sonetten är rimschemat ABAB CDCD EFEF GG, punkt slut.

Det finns också ett antal blandningar mellan dessa två varianter. Sammanfattningsvis kan man säga att även om man är sträng så kan allt som har fjorton rader och en volta samt att rimmen antyder vilken del man är i, allt sådant är en sonett. Och man behöver inte vara sträng.

Vissa säger att sonetter måste handla om kärlek. Vissa säger även att svenska sonetter ska ha endast kvinnliga rim, men jag tycker att man blir mindre yr i huvudet om man växlar mellan manliga och kvinnliga rim.

En så kallad "sonettkrans" är mer som ett slags korsord än ett användbart versmått enligt mig, därför ska vi inte gå in på hur sådana är utformade här.


Chevy chase

Chevy chase är en form av jambisk strof som går så här

U _ U _ U _ U _

U _ U _ U _

U _ U _ U _ U _

U _ U _ U _

och där uddrad rimmar på uddrad och jämnrad rimmar på jämnrad. Jämnraderna kan även ha kvinnliga rim faktiskt (och får då formen U _ U _ U _ U). Uddraderna behöver inte heller rimma alltid, det går bra ändå.

Exempel:

Nu dricker jorden tår på tår
av molnens våta imma
--förmörkad, molntyngd här jag går
och kan dig ej förnimma.





Ballad

En ballad i medeltida betydelse av ordet är en visliknande form där alla strofer har samma versform och där varje strof slutar med samma "refräng-rad".



Limerick

En limerick är en skämtvers, ofta med ekivokt innehåll, med fem rader, rimmade AABBA, där de rader som är rimmade A har tre betoningar, medan de som är rimmade B endast har två betoningar. Första raden bör sluta med ett ortnamn, och sista raden bör vara en knorr eller skojig poäng. Rimmet i A-raderna kan med fördel vara kvinnligt eller till och med queer för ökad komisk effekt. Limerick är oftast eller åtminstone strängast sett en typ av tregruppsvers. Raderna har ofta enkel eller dubbel upptakt.

Det är alltså en ganska sträng och svår versform, ehuru lättviktig till sitt typiska innehåll.



LISTA PÅ VERSMÅTT MED RÖTTER I ANTIKEN

Många skalder arbetade eller arbetar med antika förebilder, även om våra egna språk fungerar på lite annat sätt än de klassiska språken. Därför kan det vara bra att känna till några av antikens versmått.


Hexameter

Hexameterrader har sex betoningar, och ingen upptakt. De första fyra grupperna är antingen tvågrupper (strängt taget spondéer, men i svensk vers spelar det mindre roll) eller tregrupper (egentligen daktyler). Den femte gruppen är nästan alltid en tregrupp. Slutgruppen är alltid en tvågrupp, gärna med spondéisk känsla, alltså nästan som två engrupper.

Dessutom ska en hexameterrad innehålla en så kallad cesur, en plats där man skulle kunna ta en paus utan att förstöra sammanhanget i raden. Den kommer normalt någonstans nära mitten av raden.

Exempel:

Tänk vad ett osnyggt djur en gammal och dygdelös man är
B................................................C
 _    U  U   _  U      _ /U   _  U  U    _  U U   _  U


I antik vers så hade man dock som tidigare nämnts inte betonade och obetonade utan istället långa och korta stavelser, och en kort stavelse kunde bli lång om den efterföljdes av ett konsonantkluster. Många tidiga svenska försök att skriva på hexameter försöker att följa dessa regler, men vi har förenklat det hela ovan.


Distikon

Distikon eller elegiskt distikon är ett versmått där varannan rad är på hexameter och varannan rad på så kallad daktylisk pentameter. Varför den andra raden kallas för pentameter finns det ingen bra förklaring till eftersom även den har sex betonade stavelser. Pentameterraden skall i alla fall ha följande form: Första och andra gruppen är antingen tvågrupper eller tregrupper, den tredje gruppen alltid en engrupp (efter den blir det alltså ett litet glapp om man läser så att varje betoning kommer jämnt i tiden). Den fjärde och femte gruppen är nästan alltid tregrupper, medan den sjätte och sista gruppen i raden är ytterligare en engrupp.

Pentameterraden brukar vara lite indragen typografiskt.

Exempel (Stagnelius):

Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
 _  U U   _    U  _  /U     _   U  U  _ U  U    _  U
    Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
     _  U  U   _ U    _  | _U  U    _  U  U   _





Sappfisk vers

Sappfisk vers har följande form, om vi ska fatta oss kort:

_ U _ U _ U U _ U _ _

_ U _ U _ U U _ U _ _

_ U _ U _ U U _ U _ _

_ U U _ U



Andra antika versmått

Det finns fler antika versmått förstås.



INTRODUKTION TILL ALLITTERERANDE VERS

I gammal germansk och isländsk vers så bryr man sig inte om versfötter eller slutrim. Istället handlar formen om allitteration d.v.s. stavrim eller begynnelserim, d.v.s. man rimmar på början av ordet istället för slutet av ordet. Andra saker som tillkommer i formen är att man räknar betonade stavelser per rad samt ibland att man räknar samtliga stavelser per rad.

Vanligtvis rimmar man på den inledande konsonanten, d.v.s. rök rimmar på rinna, bulle rimmar på bröd. Men sp, sk och st räknas som självständiga konsonantkluster och sten rimmar alltså inte på sax om man ska vara noga. Dessutom finns det regler som har upphov i urgamla ljudförändringar, som säger att exempelvis f rimmar på s, med mera. Alla ord som börjar på vokal rimmar på varandra, men det anses vackrast om man rimmar olika vokaler på varandra, alltså inte anka på ande utan snarare anka på ost. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att det alltid är betonade stavelser som rimmas--sten rimmar alltså på förstå. Hur många av dessa uråldriga regler man ska följa i sina egna stavrim bestämmer man naturligtvis själv.


Fornyrdislag

Vi ska här endast ta ett enkelt exempel på fornnordisk vers, så kallad fornyrdislag. I fornyrdislag har vi två betonade stavelser per rad samt ett obestämt antal obetonade stavelser före och/eller efter de betonade stavelserna. Raderna kopplas ihop två och två med hjälp av stavrim. Reglerna för vilka stavelser som ska stavrimma är som följer: Andra betonade stavelsen i uddraden stavrimmar alltid på första betonade stavelsen i jämnraden. Dessutom kan första betonade stavelsen i uddraden stavrimma på dessa två. Andra betonade stavelsen i jämnraden stavrimmar aldrig på dessa, däremot kan den stavrimma på stavrimmen i efterföljande radpar.

Exempel:

Som stenblock i staden
står husen.




HAIKU

Haiku är ett mycket kortfattat japanskt versmått som inte använder versfötter men som räknar stavelser. Det ska vara tre rader med respektive fem, sju och fem stavelser i. Dock är japanska stavelser lite annorlunda än de europeiska varför många tycker att färre stavelser egentligen motsvarar de japanska förlagorna bättre, och därför ser man ofta haikudikter med färre antal stavelser i vissa eller samtliga av raderna.

Det ska finnas i haikudikten en slags vändning eller cesur, som ibland kallas för volta precis som i sonetter. Denna markeras i japanskan av speciella ord som vi inte har någon motsvarighet till, och vi får istället använda tankstreck eller liknande interpunktion.

Haikudikten skall traditionellt sett innehålla någon slags referens till en tid på året, ofta genom att t.ex. en viss djur- eller växtart nämns som förknippas med en viss årstid.

Haikudikten skall liksom spegla ett ögonblick i evigheten på ett smått mystiskt sätt, om jag har förstått det rätt.

Det finns även dikter i haikuform som är mer skämtsamma i tonen, dessa kallas då senryu om jag minns rätt.


Det finns fler japanska former som används i väst men jag ska inte ta upp dem här.



OM DU VILL ATT DIN DIKT SKA TONSÄTTAS

Om du vill att din dikt ska tonsättas så behöver du egentligen inte tänka på någonting, alla texter går att sätta musik till, oavsett om de har en regelbunden rytm eller inte. Men om du vill att flera strofer i rad ska ha samma melodi, som en psalms verser, så måste du ju ha samma typer av versrader i varje strof, eller så kan du kanske ha enstaka variationer som att tregrupper ibland byts ut mot en tvågrupp, men då måste tvågruppen sjungas med en så kallad ligatur eller dubblerad vokal (till exempel "sju-unga") för att passa till melodin.




Prosa av Arne Ugglemosse
Läst 11081 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2013-06-15 02:07



Bookmark and Share


  Tarantaran
Tack för en utmärkt
sammanställning,
har saknat en
sådan - nu fått den!
2013-06-15

    ej medlem längre
kunnig lektion med fjäderlätt ton
2013-06-15

  Nanna X VIP
Alf Henriksson har också skrivit en läsvärd verslära på svenska, men som sagt din text står sig alldeles utmärkt i konkurrensen!
2013-06-15

  Nanna X VIP
Lars Elleströms Lyrikanalys innehåller en bra verslära på svenska, men din är ju betydligt mera koncentrerad och med härliga exempel. du borde ge ut den här!


2013-06-15
  > Nästa text
< Föregående

Arne Ugglemosse
Arne Ugglemosse