När jag går mot dig, där du sitter som om
ingenting annat fanns att göra, utanför en
livsmedelsaffär, som för länge sedan borde
stängts och eldats upp,
i en by som dog strax innan den föddes,
slår det mig hur otroligt lite du säger mig.


Inte i ord, för de forsar ur din lite sneda mun,
med de smala läpparna.


Nej, mer med din ande.
Och med dina fingrar, händer. De har liksom aldrig talat
till mig. Inte mer än i smårevor som lämnades när du
rev den gamla gärdesgården, eller byggde till stallet
och fick mer valkar i handflatorna än vanligt.


Jag hinner tänka, på denna korta stund när jag går från
en nästan tom parkering till dig, att jag inte heller vet
någonting av gott jag möjligtvis kan ha att ge dig.
Ändå tycks du så förnöjd.




Förbannade man, varför var du alltid så förnöjd.


Nästa tanke börjar ta form, men den stryps snabbt
av doften av nyslaget hö som slår sig fram genom
min näsa och in i min själ.
Nyslaget hö har alltid varit mig som balsam.


Men man kan inte leva ett år på några veckors balsam
och själslig frid.
Det krävs mer.

Jag kan inte finna kärleken och friden
och lugnet och stillheten och svaret på begäret och
längtan på en poesisida på min ganska tröga dator.

Jag kan inte finna den i dina valkiga händer.

Ibland tror jag inte ens att den finns i det
trettongradiga havet som alltid legat inom mig,
nära mig, bara för mig ibland.

Kanske finns inte allt detta för mig att finna.


Du ser mig, reser dig, går mig till mötes.
Och jag tänker att dina knän liknar de
grenar som den gamla eken hemma liksom
stött bort, skjutit undan, de som får klara sig
i utkanten.
Jag tänker att dina knän är ganska fula.


Så går vi in för mjöl och margarin.