Rummen ekar tomma nu, när ni efter en lekfull helg åter ha flytt till ert trygga hem. Lekrummen är mörka och på nått vis dystra, utan glada barnaskratt.

Lika så är det med min trädgård, där vi nyss kicka boll och for fram och vi kysstes lite grann.

Trädgården liknar mer en kyrkogård i skuggan av äppelträden och syrén häcken. Inga glädjeskutt där nu eller ben med spring i.

Jag går runt och ser blasten växa liksom krusbärsbusken vi satte förra året.

Tankarna vandrar tillbaka på svunna tider, då lyckan bonat hos oss. Den tiden är sedan länge förbi.

Nu står jag själv i spillrorna av vårt liv. Och har ingen aning om hur jag ska hålla skutan igång.