När jag kom hem så grät jag.
Grät för att jag med paniken i halsen
försökt få tag på min mor i telefon
efter att hon inte orkat möta mig vid pendeln
Jag grät för att jag sen fick ringa min
syster för att känna mig lite lugnare
på den mörka och skogsbeklädda vägen
Jag grät för att hela mitt liv går ut
på att vara just rädd
Jag grät för att jag behövde kolla mig över
axeln för att försäkra mig om att
kvinnorna bakom mig var kvar
Så att i fall någon hoppade på mig
så skulle dom se det
Dom skulle kunna ringa polisen eller
i bästa fall gripa in själva
Jag skulle kunna bevisa brott med
hjälp av dessa vittnen
Jag grät för att jag inte kände mig
så där stark som jag borde efter en
kväll med feministpepp
Jag grät för att jag redan när jag bokade
biljetterna visste att det skulle bli sent
och jag skulle behöva ta mig genom den
skogsbeklädda vägen
Jag grät för att det var just bara en vanlig sen kväll.
Jag grät för att jag överväger att stanna hemma
imorgon bara för att slippa behöva ta pendeltåget igen
För jag vet att ångesten sitter i även fast klockan
är 12:45 på förmiddagen dagen efter
Jag grät för att jag låter rädslan styra mitt liv
Jag grät för att jag vet att jag måste
ta tag i mig själv och lära mig leva.