Ur berget hade vågorna skulpterat en väntande man;

där stod han, ibland med vatten upp till axlarna, andra gånger nästan torrlagd,

och alla skärgårdens kvinnor som väntade på sina män, fiskare och förtrogna stod intill, med blicken mot horisonten.

Han hade aldrigt tänkt dem så levande, som när de nu lösgjorde sig ur dimmorna. Men nog var de det.

© Birgitta Wäppling, 20 juni, 2013