Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit djupt fascinerad av andra människors världar. När jag var tonåring kunde jag sitta hur länge som helst och fantisera om att få uppleva världen ur någon annan persons perspektiv. Jag minns när jag var femton år och kunde ha gett alla mina sparpengar för att få uppleva den populäraste tjejen i klassens värld, om så bara för ett ögonblick, just då. Uppleva det hon gjorde, vart hon var och hur hon kände för det. Jag var inte direkt avundsjuk eller så, jag undrade bara så oerhört mycket och ville så gärna förstå allt det jag trodde mig veta hon visste.

Jag brukade redan på den här tiden undra vart min, som jag i mina tankar kallade det, framtida man, gjorde just då, i just det ögonblicket. Om han var lycklig eller olycklig. Om han var ensam, själv eller i sällskap med någon. Jag brukade undra över hans värld och jag undrade ofta om han tänkte på mig och om han kunde känna att jag tänkte på honom, att jag fanns med där han var. Ungefär som att jag vakade över honom och att han aldrig behövde vara ensam. Jag mådde bra av de tankarna. Jag mår fortfarande bra av dem. Det går inte en dag utan att jag undrar vart han är, vad han gör och hur han mår. Det är inte så att jag går omkring och letar efter honom eller längtar tills vi möts. Det är inte så, eftersom jag är helt fylld av visshet att den dagen kommer och att jag borde passa på och ta tillvara på den tiden som jag har fram till dess. Det är som att jag går och väntar på någon från ett tidigare liv och jag är övertygad om att vi kommer känna igen honom den dag vi möts. Jag undrar bara hur han har det och är lite ledsen över att jag inte kan ge honom det fulla stöd nu som jag kommer att kunna ge honom när vi lever ihop. Det enda jag kan göra är att tänka på honom. Konstigt egentligen. Men det är bara sådant som jag vet.

Jag tror inte att han finns i Stockholm. Jag tror att han finns i Gävle. Mina vägar tycks på ett egendomligt vis hela tiden styras dit. Eller möjligtvis i England /Irland. Jag tror att han är ganska lång och reslig, kanske runt 1.87, bär randig mössa, spelar bandy och har ögon som kan se genom folks själar. Jag tror att han tycker om morötter, grillchips och fåniga humorprogram på TV. Han lyssnar på Cure och musik jag ännu inte känner till, och han tycker om att stiga upp tidigt på morgonen med en kopp kaffe, morgontidning och en ren diskbänk. Vi ska ha ett hus med tre våningar, ljusspots i taket och små inbyggda högtalare överallt. Somrarna tillbringar vi på västkusten eller också så är det där vi kommer att bo. Jag bara känner det. Konstigt är det, men det har jag alltid gjort. Och jag är inte orolig eller stressad. Och jag har inte berättat det för någon. I alla fall inte alla detaljer. Då skulle de väl tro att jag var galen.