Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Farligt.


Destruktiva funderingar

Jag kan inte sluta tänka på en viss person. Om och om igen dyker tankarna upp i mitt huvud och vad jag än gör för att fördriva tankarna som jag faktiskt vet varken är bra, vettiga eller för med sig något gott överhuvudtaget, så resulterar det endast i att de kommer tillbaka med tillsynes fördubblad styrka.

Vad gör man när man inte kan släppa taget?

Skjuter sig själv i huvudet med automatvapen som 21-åringen i Malmö gjorde nu natten till i lördags? Jag undrar om han dog lycklig. Men vad kan man göra om man inte tycker att det är värt att offra sitt liv för att de idiotiska tankarna ska försvinna? För det är de inte. Värda något mer möjligen tio sekunders reflektering till julkortstext runt 18 december alltså. Hur ska jag få mitt enkelspåriga huvud att tänka på framtiden istället för att klamra sig fast vid det förflutna och personer som inte ens kunde ge mig allt det som jag förtvivlat fantastiskt faktiskt behöver? Äta kemiska medel, triangelpiller, knarksubstans eller kanske en miljon kilo marsipan? Kanske om jag skulle pröva den där klassiska metoden, ni vet den som går ut på att gråta, skrika, rivas, bitas, älta, älta, älta, hämnas, gråta lite till och till slut så småningom ta sig tillbaka upp till ytan? Men jag har en stark känsla av att den där så kallade klassiska metoden inte skulle fungera något vidare bra för just mig. Jag är inte den typen av tjej. Om nu varken den ursprungliga känslan, som jag idiotiskt nog nu fortfarande klamrar mig fast vid och är upphovet till dagens melankoliska humörläge, egentligen inte är förtjänar ett endaste litet rivmärke eller om jag själv inte fungerar på det viset att det ger mig tillfredställelse att slåss? Vad gör jag då?

Ibland tror jag att jag håller på att bli tokig.

Jag menar, okej om han nu var så himla fantastisk som mitt huvud vill få mig att minnas. Vilket är en total efterkonstruktion ihopsatt egenhändigt och med förrädisk intensivhet, av och med mig själv. Den enda människa i hela världen som jag bekymmersamt nog vet att jag till 100% kan lita på, är paradoxalt nog den person som hela tiden försöker (jag har inte sagt att jag har lyckats) förleda mig. Han var INTE perfekt. Han var inte ens i närheten. Varför kan jag inte bara acceptera och släppa det.

Jag har aldrig haft problem med att få killar att bli intresserade av mig. Det som jag däremot har haft problem med är att fastna för någon av dem. Jag vill också känna den där himlastormande markrubbande känslan av besvarad kärlek med tillhörande magpirr och överhettande huvudvärk. Jag vill också bli så kär att det gör ont.

Om jag skulle sätta mig ner och skriva en lista på de basala egenskaper jag värdesätter hos en kille så skulle det se ut som följande:

1. Vettiga grundvärderingar.
2. Stabilt psyke och god självkänsla.
3. Omtänksam och respektfull. Både mot mig samt övriga. (Fast mest mot mig).
4. Många vänner, dvs social och utåtriktad.
5. Gärna lång och manligt byggd, hur ytligt det än kan tyckas så måste jag vara attraherad.
6. Självständig. En pojkvän ska komplettera den egna personligheten, inte ta över den.
7. Han ska trivas med sitt jobb.
8. Allmänbildad.
9. Kul att umgås med, det är viktigt att vara på samma nivå och att få varandra att skratta.
10. Medveten om sitt kroppsspråk. Det finns inget sexigare.
11. Tycka om att laga mat och experimentera i köket.
12. Ordningsam och kreativ, både när det gäller ekonomi, hemmet och relationer.
13. TROGEN. Är vi tillsammans så är vi tillsammans. Ömsesidigt gäller.
14. Intresserad av kläder.
15. Han ska pussa mig i pannan och hålla mig i handen, det är viktigt.
16. Kunna kyssa mig knäsvag och bidra till spännande sex.
17. Lugnt temperament.
18. Ge mig komplimanger och uppskattning.
19. Skydda mig mot läskiga monster under sängen om nätterna.
20. Han ska dessutom vara lika gammal eller äldre än mig.

Ska det vara så svårt? Det kan vid en första anblick tyckas som många egenskaper att leva upp till, men det är faktiskt inte så. Jag själv skulle till och med vilja påstå att jag besitter alla de där uppradade egenskaperna. Okej. Förutom möjligtvis punkt 12. Och punkt 5. Ja, och så det där med stabilt psyke vissa dagar när jag funderar mer än vad som är bra för mig och inte kan släppa taget. Men det kan väl inte höra till ovanligheterna att killar är vettiga, intresserade av kläder, är allmänbildade, trogna och gillar sex. Eller?



Man har eget ansvar att se till att man får ett gott liv, det är ingen annan som kan förstöra för en. Hur hemska och galna andra människor än kan vara så kan dessa personer aldrig ta ifrån valet hur man ska reagera/känna på/inför saker och ting. Så enkelt är det.




Prosa (Novell) av Jessican
Läst 549 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2006-03-03 00:33



Bookmark and Share


  Agnes
Kärlek ska kännas. Olycklig sådan också. Vad vore du annars? Njut av smärtan och inse att du lever, att du är fullt frisk i huv'et och är förmögen att känna.
/Agnes
2006-03-03
  > Nästa text
< Föregående

Jessican