saknar saknar
hatar
ångrar

och min hud mina sköra glashud bara spricker och spricker igen råa skärvor skär ett råare hjärtat itu innan jag vänder dom ut blir ett kaktusfält blåser sand i dina ögon läser

lilla rådjur säger han imponerar med stora ord jag vill

jag vill också men dom kommer sig inte naturligt krystade dödfödda så jag blundar

tänker

för liten inuti och det märks

svart tusch på akvarell under
molniga stjärnhimlar är jag ånga

hennes intox min

apati det som pirrade i magen förr gräver gropar nu fisk i kalla glas fyllan som aldrig infinner sig säg mig vart tar giftet vägen när du svalt det du undrar också när du ligger bränd i soffan och skrattar åt eländet shottar destruktivt självmord
så
jävla
fult
brutna långfingrar till att som någonsin gjorde dig illa och du blöder sanning när du gråter svarta ränder över kinderna

den ständiga chocken över att livet är så långt men så kort samtidigt tappar
andan hakan förståndet när fingertopparna och basen

mot huden

är elektriskt strömmande laddat och jag liksom skälver av behagligt obehag samma gamla hjärta&smärta toner ännu en gång tröttnar ju inte på hugget någonstans i närheten av det där som känns fast det inte borde