Du sa att du höll på att missa mig.
Att du nästan gick förbi.
Men så möttes vi där, i brustenheten.
Jag - en kvinna. Du - en man.

Jag såg dina tårar rinna.
Din styrka mitt i det som var.

- Man måste låta smärtan komma, vara i den, låta den läka ut, sa du.
För smärtan - den är min, och den kan ingen ta ifrån mig.

Där, mitt i sorgen hos oss båda
fanns kärleken, så äkta, så total.

I svagheten fanns livet. Trösten var omedelbar.
Som om himlen såg oss båda
och omslöt oss med sin hjärtefamn.

Du bad en bön för livet.
Din kärlek mitt i sorgen brann
Jag hörde rösten utav Någon
bakom dina ord.

Vi skildes åt som vänner
lika som förut,
men berörda av varandra
och mötet i ett himmelskt djup