Som  jag inte vet vad ord gör
när jag använder min sanning ett skarpslipat stål mot din bleka hud, slita upp puls eller bara rispa
lite, ärra,
tugga; mala ditt hjärta till mos
som mitt

sparkat längs marken som en gammal mobil
hudlös mot asfalt, att glömas och lämnas. Är jag barndomens slitna gosedjur; ful,
enbart tryckt mot bröstet när allt rasat
omkring, sedan vårdslöst släppt, ledsen i hörnet ensam igen?

Som du inte vet 
i syfte såra, rallasvingar att ge igen på vilket sätt som, solka mig i
förringande kommentarer; du
känner ändå inget;du
speglar bara andra;jagkanglömma;jagvilleändå
bara
ligga - som nässlor piskade mot värnlösa ben.

Jag vet allt. Allt som döljs kommer jag sniffa mig fram till, en själens blodhund. Är jag.
den farligaste hungrigaste galnaste kärlekstörstande pitbull du mött. Och inte säkert du
jag överlever för kompromiss-
lös släpper aldrig förrän jag hör ben
krasa och inne i blodröddimma kan jag mycket väl ta kål på oss båda. Vill det sig illa. Så kan det gå.

Och allt
är du, min skyddsängel, trygghet min mur, min älskade, kropp&själ, själ&kropp, sammanväxta som siamesiska tvillingar och ingen vet längre vems organ är vems. Och isär kan aldrig mer bli hel. Isär förblöder, för var slutar jag och var börjar du
nu? Vet inte vad kärlek är längre för är bara
svidande sammansmälta in i varandras celler.
Ju längre bandet sträcks ju smärtsammare slits nerver, så var slutar smärtgränsen och när brister allt bortom läkning. Tanken skrämmer

och lockar.

Ingen kropp utan själ, men älskling läk mig för-
låta händer följa musklers spel, tunga längs överläpp, andas örsnibb känna inandning mot hals. Hand i svank, hand över hals greppa min puls fast inta lenhet
höra hesa suckar och morrande ljumskar
under mina händer

bli övertagen

hjälper.