Telefonen ringer och mannen reste sig från skrivbordet och svarade. Det var mannens äldre bekanta som ringde med bekymmer på hjärtat. Vännen beklagade sig över hurvida kärleken stod honom till bids. Mannen suckade och tog ett djupt andetag innan han slutligen sade att tålamod, öppenhet och engagemang är nyckeln för detta lås. Det blev tyst i luren. Mannen lystnade på sin vän sitta och andas ända tills slutligen det var vännens tur att sucka. Den äldre mannen sade tillslut att han gjort allt i sin makt och ödet verkade inte styra hon mot medvind. Samtalet avslutades.


Några dagar senare så ringde den gamle av dem och sade efter lite kallprat att han brutit med sin särbo. Männen pratade intensivt en stund framöver tills den gamle blev tyst. Vännerna hade pratat om att tillsammans med bekanta lämna stan för att supa till som vid få tillfällen förr. Den yngre yttrade sig angående ämnet frågvis som han var. Då släpptes bomben. Den föll som hastigast från den äldre mannens läpp. Skrapandes ner i mikrofonen och vidare ut i luften. Den svävade iväg ända tills bomben träffade den yngre mannen ansikte. Han var förbryllad och gäckad över smällen. Han tog ett djupt andetag, lade ifrån sig telefonen och satte sig ner med händerna för ansiktet. Ty han visste att det nu var början på en ny era fylld av ånger och förakt. Den gamle mannen ångrade sig men för sent det redan var. Och den unga sjönk ner på sängen med bästa av minnen sina i åtanke. En spricka i bröstet blottade sig. Och mannen visste att det var för evigt. För vissa ord läker aldrig.