Kent-Mårgan sitter i sitt vindskydd och trycker, han befinner sig i Irak och sitter fast i en sandstorm. Ingen vet hur länge den kommer hålla i sig och han har tappat bort sällskapet han reser med. Medan han sitter där i sitt vindskydd och väntar på att sandstormen ska lägga sig så börjar han fundera. Hans tankar vandrar till hans familj hemma och han undrar hur de mår, lyckligt ovetande om vad som händer honom här. De vandrar över hans kollegor som inte vet vart han är och som måste vara sjuka av oro vid det här laget och alla patienter borta i lägret som fortfarande behöver hans hjälp.
Plötsligt väcks han ur sina funderingar av att en extra stark vind rycker loss taket på vindskyddet och det går genast upp för honom hur illa detta är. Han tar ett par djupa andetag och bestämmer sig för att det inte blir bättre av att få panik eller tappa hoppet, men han kan inte låta bli att tänka över sitt liv. Har han gjort tillräckligt? För mycket? Hur hade det blivit om han valt annorlunda? Om han hade blivit astronom och inte läkare som hans far ville? Hade han ens varit här då? I 67 år har han levt, han har haft alla möjligheter i värden att göra som han ville, men ändå så gjorde han som hans far tyckte var bäst. Tänk att det ska ta 67 år och en sandstorm att komma på det, tänkte han och han kunde inte riktigt låta bli att skratta till lite för oavsett hur tragiskt detta kanske såg ut så var det ändå ganska komiskt.
Vinden hittade nya krafter och slet ned väggarna på vindskyddet, nu satt han där, utan vindskydd mitt i den värsta sandstorm han någonsin upplevt. Han drog tröjan över munnen och näsan för att kunna andas och försökte kisa upp emot himlen, men det enda han såg var sanden som försökte tränga in i hans ögon. Han slöt ögonen igen och lade huvudet att vila i knäna och lät tänkarna ta över igen.
Det var ju inte såhär han hade tänkt sig att han skulle dö, han ville ju dö fridfullt i sömnen, i sin egen säng, i sitt eget hem, omgiven av familj och vänner och utan andra bekymmer än om han kommit ihåg att betala hyran denna månad eller inte. Han tänkte på vad hans fru skulle säga när hon fick veta att han gått bort, skulle hon ens sörja det? Han hade inte varit hemma på 7 år och han ångrade det djupt. Hon kanske hade glömt bort honom? Kommit över det hela? Han klandrade henne inte. Men hans barn då, Sam och Mikael? Vad skulle de säga? De måste hata honom, kom han fram till. Han hade inte varit en bra far, alltid jobbat borta och bara varit hemma i korta perioder. De hade säkert fått se deras mor både ledsen och orolig, och allt på grund av honom.
Det börjar bli jobbigt att hålla sig vaken nu, han känner hur hungern river i magen och törsten skrapar i halsen. Hur länge har han suttit här egentligen? Han vet inte, han har helt tappat all uppfattning om tid. Plötsligt blir allt stilla, alla ljud försvinner och han känner inte vinden längre. Han öppnar ögonen försiktigt för att se om sandstormen är över, men nej. Han kan fortfarande bara se sand som yr omkring, han sluter ögonen och lägger tillbaka huvudet i knäet igen. Så det är såhär det ska sluta, tänker han stilla. Han känner hur hans medvetande flyr och allt blir mörkt och fridfullt.