Sist vi talade om vägskäl
var det i en helt annan betydelse.
Inte lexikalt, såklart,
men rent pragmatiskt.
Indexikalt.

Då handlade det om resor.
Materias rörelse
längs det horisontella planet.
Idag talar vi om nuet,
om förgreningarna
och den modala realismen.

Alla dessa synkrona samtider.
Så jävla postmodernt.
För varje enskild händelse
ett nytt kapitel
och ett nytt kausalt flöde.
Ett fraktalt kaos.

Som en madeleinekaka
och en klunk lindblomste
och i varje parallellt universum
en dubbelgångare och en melodi
vi hörde en gång för längesedan.

Vi kan kalla det möjligheter,
men vi vet båda två
att vi instinktivt ryggar tillbaka
inför den infinita iterationen.
Gränslösheten.

Att möta sin egen blick i spegeln,
det oändliga speglandet,
ett maskhål genom rumtiden.
Vi kommer att bli kvar här,
för evigt fångade i loopen.

Allt hänger på gravitationen.
En gäckande heltäckande teori
om allt vi redan tror oss veta.
Ett svart hål mellan kvantmekaniken
och den allmänna relativiteten.

Som att möta din blick
tvärs över köksbordet.
Det oändliga speglandet
av konstanter och variabler.
Proust visste ingenting
om strängar och symmetrier.