Lust är ett märkligt ord. Jag har stor lust. Stor brinnande lust. Min fritid fylls av hårda sprutande kukar i trånga fittor. Stor lust? Drömmer om att känna hans händer om min hals. Drömmer om att tryckas upp mot väggen, längta efter luft. Drömmen, den som gör mig så rastlös i ett vaket sövande tillstånd. Tillstånd. TILL STÅND. Ständig lust. Ständig bultande kåthet. Kläder som ett skal, döljande en fritt vibrerande kropp. Muskler som vill lägga av. Sluta finnas till. Muskler som kräver den lilla befriande döden. Tills kroppen återuppstår och det enda jag kräver är din kropp igen, och igen.

Lust? Inte lust att andas. Vaknar på morgonen utan lust att röra mig. Kan knappt rulla över till andra sidan, ryggraden böjer sig i ett krampaktigt tillstånd. Tillstånd. Till stånd? Ingen lust. Jag anar liv utanför lägenheten. Hissen släpar sig upp och ner. Fötter som släpar i marken. Utanför, en basketboll som slås i marken, bara för att studsa upp igen, och slås ner i marken ännu en gång i en till synes förutbestämd evighet. Det handlar om identitet. En basketboll är menad att studsa upp och ner i marken. En basketboll är gjord för att klara slaget mot marken. En kropp är menad att användas, studsa upp och ner över kuken. En kropp är gjord för att klara av att bli klyvd och sprutad på. Det ligger en lista på bordet. Jag har ingen lust att läsa den, ingen lust att veta vad som står där.

Taket är inte så vitt som det ser ut. Strukturen skapar ett ständigt skiftande skuggspel. Jag blundar och du är där igen. Det är svärtan du lämnar på mina ögonvitor.

Jag ligger kvar. Den varma huden. Mitt våta kön. Slicka mig. Ät mig. Flugorna flyger över disken i köket. Gruset på golvet sticker hål i huden om jag går upp, men det gör jag inte. Jag ligger kvar. Jag är inte hungrig. Jag behöver inte mat. Ingen lust. Vill bara svälja.

Jag.

Jag är tillbaka. Det börjar om igen. Jag bränner ner och brinner upp. Min säng blir ett skådespel för allmän förtvivlan, ett obduktionsbord för alla landets intresserade psykologer, och det är dom. Intresserade. Dissekerar varje nerv för att hitta roten till det onda, roten till den urhysteriska kvinnan. Sorterar mina celler för att hitta nyckeln, lösningen, svaret, på min gåtfulla nymfomani.

Jag är tillbaka. Viljorna som slingrar sig runt benen. Nässlor som bränner och svider. Grusgångar och skrubbsår. Oväder och blåmärken.

Dom säger att jag är ouppmärksam. Det finns så många bordskanter att inte se och slå sig mot, trappsteg utan varningstejp att ramla ut för. Det är fortfarande ingen som tänkt att det kanske är jag som är ovillig. Det är inte det att jag har nedsatt hörsel. Jag vill bara inte höra.