Jag vet inte vilka "samhället" egentligen är, men dom har visst bestämt på nåt möte eller så att jag är utvecklingsstörd. Ibland kallar personalen mig ”idiot” också, oftast när jag gjort nåt jag inte får.
Men jag är varken idiot eller störd. Jag lurar dom allihop.

Vi bor i en huslänga som är grön. Utanför är det gräs och träd. Men vi får inte komma ut så ofta. "Vi har inte tid" säger dom. Varje förmiddag och eftermiddag har dom i alla fall tid. För då är det fika med bröd. Men vi får inte vara med.

På avdelningsmötet igår sa Karl, vår psykolog, att jag inte är adekvat. Han verkar ha svårt med orden. Det är ju ett brännvin som heter så. Dessutom har Karl randig skjorta utan krage. Dom jag har träffat som har det, är konstiga eftersom dom tror att dom förstår mig.
När vi träffar Karl sitter vi i en ring på stolar och ska tala om vad vi känner. "Vad känner ni just här och nu" brukar han säga. Då tittar vi lite på varandra och undrar vem som ska säga det. Oftast brukar Lillan vara den som pratar. "Det känns bra att vi får ha den här stunden" säger hon. Då nickar Karl. "Det känns lugnt och tryggt här" brukar hon fortsätta. Då ser nästan Karl tårögd ut.
Själv brukar jag ha svårt att vara vaken. Får man en fråga mitt i alltihopa vet jag inte vad jag ska säga. Men då kan man alltid säga att "jag tar in just nu", så blir Karl nöjd. Men jag vet inte riktigt vad det är. Berättar vi nåt Karl vill höra, nickar han och säger att det var bra sagt.
Jag vet vad som är mitt bästa att säga. Jag brukar nicka lite eftertänksamt  och sen säga "det är skönt att få ur mig det här" och då säger Karl, "så himla fint" till mig. Det fungerar varje gång och spelar inte någon roll vad vi pratar om. Karl brukar säga till dom andra ibland att jag gjort framsteg. Då ska alla klappa i händerna och se glada ut, men alla ser lika fundersamma ut.
Vi har oftast samma platser när vi sätter oss. En gång glömde jag var jag satt sist och satte mig på Majas plats. Då tog Maja Bertils plats. Karl tyckte det var jätteintressant att nåt nytt hade "hänt i rummet". Jag märkte inget, det kändes ju som förut. Fast jag satt på en annan stol. Han är rätt konstig tycker jag, som pratar om roller bara för att man byter stol.

Urban äter blommor när ingen ser det. Bäst gillar han fikusblad. Därför är han inte hungrig när det är mat. Då blir Lisbet, hon som har jobbat länge här och är tjock, orolig och börjar väga Urban. Men han väger samma. Då fattar Lisbet ingenting. Hon brukar trösta sig med mazariner. Det är gott. Jag äter först upp det vita för det är godast. Sen tar jag resten. Ingen har frågat Urban varför han äter blommor. Men så här är det. Han tål inte ljuden i matsalen, de där från besticken och slamret med glasen. Dom tror det räcker att väga honom.

Det är väldigt viktigt att vi går upp tidigt. Då kommer dom och tänder lyset i taket vid sju och ropar åt oss att gå och duscha. Sen är det frukost. Alltid på plast så vi inte skär oss. Jag har aldrig fattat varför jag måste gå upp så tidigt. Jag skulle kunna sova mycket längre och är inget hungrig.
Jag gillar inte Ingrid, hon har alltid bråttom. När hon kommer med brickan rör hon ihop gröten med pålägget och frukten efteråt. Det blir ju äckligt. Hennes ögon ser arga ut och hon tar hårt och säger åt mig att skynda på. Bara för det brukar jag kissa på mig. När hon ska byta på mig gör jag mig tung och lutar bakåt eller åt sidan. Jag tror hon får ont i ryggen då, hon svär och luktar svett. En gång när hon rev av mig byxorna väldigt hårt, tog jag i och fes i ansiktet på henne så hon nästan svimmade. Det var en riktig rökare, för vi hade ätit ärtsoppa den dagen. Hon har aldrig sagt något snällt till mig. Hon tror att hon vet hur jag vill ha det. Men hon har aldrig frågat.

Efter frukost brukar vi ha aktivitet. Vår personal vill inte gå ut om det regnar. Då får vi stanna inne. Vi får välja på att göra pärlplattor eller grytlappar. Jag gillar inget. En gång fick vi pröva att laga mat. Det var roligare. Då stekte jag disktrasan som luktade bra hela veckan sen. Jag fick inte vara med på själva maten då, som straff. Men jag ville inte ha av maten. Istället fick jag stanna på rummet men fick inte lyssna på radion. Det gjorde inget. För jag räknade mina tal. Då behöver jag ingen radio.

En dag var det utflykt. Personalen hade bestämt att vi skulle gå på Skansen. Jag hade hellre fiskat. Vi fick gå på led så ingen skulle komma bort. Den enda som kom bort var Lisbet, som inte hann av vid T-centralen. Sen fick vi vänta på henne. När hon kom tillbaka var hon alldeles röd i ansiktet.
På Skansen fanns det hus. Jag såg inga blommor där. Blommor tycker jag om, mest dom röda. Alla tittade på djuren. Dom tyckte jag inte om för dom stirrade på mig. Men jag fick i alla fall gå runt och titta på olika. Jag såg en varg som stod och vaggade med huvudet. Jag tror att han var nervös. Det var väl inte så konstigt. Att stå där med massa människor som pekade och pratade. Och han kunde inte gå någonstans.
Sen fick vi smörgåsar och choklad. Maja fick en med stekt ägg och det ville jag med ha. Min var med leverpastej. Så jag ville byta. Det slutade med att båda mackorna låg på marken. Då får man inte äta dom längre. Jag bad henne kanske lite väl kraftigt. Sen fick vi ta varsin med bara ost.
På hemvägen spydde Urban för han hade hittat någon växt i alla fall. Det kom i knäet och på en tant. Det såg konstigt ut. Det var ingen smörgås utan bara en kaka med gröna klumpar i. Ändå var det ingen som fattade att han hade ätit gräs.
När vi kom hem var det dags för vila. Då behöver vi inte göra någonting under två timmar. Det är ju då personalen fikar och tittar på teve. Då får vi inte gå dit utan måste ligga kvar. Kommer vi upp för att vi inte vill vila blir dom arga, eftersom dom bestämt att vi behöver det. Jag måste vila. Även om jag inte är trött. Jag förstår inte, men väntar på att få se på teve.

På kvällen, efter middagen, samlas vi i teverummet. Då får vi titta. Den som har vakten bestämmer vad vi får titta på. Ikväll var det Torsten. Han tittar bara på Eurosport och är en sportdåre. Då somnade jag framför teven för jag tycker sport är tråkigt. Jag vill ju se sådana där program med homestajling, där dom har en jättebalkong och ställer ut blommor. Det brukar bli fint. Men Torsten frågar aldrig nåt. Han satte bara på Eurosport ikväll. Så han blev nöjd.
Klockan tio måste vi släcka. Det har nåt med ombytet att göra. Natten ska ha rapport. Jag brukar fortfarande vara rätt pigg då. På vår sal ligger vi tre. Ingen sover efter släckning utan brukar fundera lite för sig själv, det vet jag. Det går inte att göra så mycket annat eftersom lampan i taket måste vara släckt. Imorgon har dom sagt att vi ska få semlor. Det är visst nu man måste äta dom. Fattar inte varför det måste vara en särskild dag. Men personalen gillar semlor verkar det som.

Jag tycker inte om semlor. Men jag tror inte jag får någon mazarin istället.

Dom tycker jag är en idiot.

Men jag tycker inte om dom.

                                                        *

Idag åkte vi upp halv sju. Det skulle städas. För kommunen kommer idag och tittar på oss. Och dom där jävla byxorna åkte på som sitter trångt i grenen. Jag sa det men fick till svar av Lisbet att "jag såg fin ut i dom." Men det hjälpte inte.

Personalen är nervös och springer runt och rättar till allt. Dukarna är visst viktiga. Och vår frisyr. Lisbet fixade min med hyvel. Det brukar hon inte göra. Det blödde lite. "Torka dig med papper" fräste hon. Hon blev irriterad fast det var hon som gjorde det. Men hon är nog nervös bara.

Kommunen heter Ingrid Nilsson. Hon har stort blått hår och väldigt kladdiga ögonlock, det är nåt svart där som ser alldeles klibbigt ut. Sen svänger hon på rumpan när hon går. Men har rätt långa fötter. Och stora bröst som guppar när hon skrattar. Dessutom pratar hon högt fast man står nära. Idag kommer hon. Det är visst hennes jobb att hälsa på och fråga hur vi har det. Hon är nog den som bestämmer över mig. Och över personalen, för den blir stressad.

Så klockan elva sitter alla tio på vår avdelning i dagrummet och väntar. Inget händer alls. Rosie tappar tålamodet efter en halvtimme, biter sönder läppen och blir psykisk. Hon dunkar huvudet i pianot och tappar en tand. Dom släpar bort henne så hon får inte vara med.
"Varför gör du så här dumt mot pianot" frågar dom henne. Hon skakar lite och gapar med gluggen. Dom fattar ingenting.
Vid tolv kommer hon i en svart bil. Hon sveper in som en rockstjärna och flinar. Hon går längs raden av oss och säger nåt till var och en. Till mig säger hon "visst är det härligt väder nu?", och jag svarar " jag vill knulla."
Hon ger mig ett stort leende och går till nästa. Jag blir osäker på om hon lyssnade. Fick inget svar på om hon ville.

Ett besök tar femton minuter. Hälsningen på oss tar 3. Sen försvinner dom till personalrummet för fika. Vi får inte vara med då. Lisbet får stanna kvar och vakta oss. Hon är sur eftersom hon inte fick bli med på fikat. Jag vill göra henne lite gladare. 

"Lisbet, jag har en idé."
"Vadå" säger hon lite surt.
"Kan inte du gå och köpa fika till oss så får du va me?"
"Idiot" säger hon då.
Då går jag bort mot fönstret och kastar ut keramikfatet. Fönstret var stängt. Det smäller bra. Och vi får nåt att göra.
Plötsligt slås dörren upp och vår föreståndare, Gustav, kommer ut tillsammans med kommunen. Gustav är annorlunda på nåt vis. Han pratar fint, ler hela tiden och skrattar så fort kommunen säger något. Han ser kortare ut än vanligt. Jag undrar hur han gör.
Vi sitter kvar i dagrummet allihop. Kommunen vinkar åt oss och går. Ingen vinkar tillbaka. Personalen verkar glada när kommunen gått. Gustav drar av sig slipsen och Ingrid knäpper upp skjortan.
"Såja, nu är det över för den här gången. Nu får ni göra vad ni vill" säger Lisbet. Men det är väl bara fram till lunch hon menar. För den är alltid klockan ett.

                                                            *

Idag är bästa dagen för vi har musik.

Då får vi gå till vårt lilla musikrum. Där finns det kuddar, inga blommor, en stereo och instrument. Vi har inte så många. Idag är vi sju som är med. Vi delar ut tre tamburiner med bjällror, en triangel, en kazoo och en bastrumma. Sen sätter vi på några rocklåtar på stereon och hjälper till.
Ulla får inget instrument för hon är döv. Men hon får sitta på högtalaren och känna ljudet. Jag känner mig som en stjärna när vi spelar, det är nästan som på riktigt. Ibland tänker jag mig att det finns publik som lyssnar och gör vågen framför mig och som vill ha min autograf. Men jag kan inte skriva. Personalen går ut när vi spelar. Dom vill väl ha rast.

Vi spelar i två timmar, precis som en riktig rockkonsert. Men vi har bara en cd-skiva med Vikingarna så vi får spela den två gånger. Bosse är inte i form idag. Han står i ena hörnet och rasslar med sin tamburin. Det låter inte som han spelar samma låt som vi andra. Plötsligt rycker han loss en bjällra, knycklar ihop och sväljer den. Han flinar åt oss. Vi flinar tillbaka.
Ulla verkar ha lite rytm i kroppen i alla fall. Hon gnuggar stjärten mot högtalaren och är alldeles röd i ansiktet. Hon kanske hör lite ändå.
Jag sjunger refrängen på sista låten och bestämmer mig för att "dajva" ut i publikhavet. Dom vrålar och lyfter sina händer och vill bära mig framför scenen, strålkastarna lyser och allt är kanonskönt. Jag tar sats och hoppar. Det gör ont. Jag hamnar med huvudet före in i garderoben. Jag släpar mig upp och sjunger färdigt i alla fall.
Precis när vi fått upp farten igen kommer Ingrid in, och hon bara stänger av stereon. Så gör man inte. Låten var ju inte slut. Så jag sparkar in trumskinnet och spottar på henne.
"Sluta din odåga. Varför gör du sönder trumman" skriker hon. Jag blir alltid så förvånad på henne. Hon fattar aldrig nåt.
Jag ska inte få titta på teve ikväll som straff. Men det var det värt.  

                                                          *

Jan-Evert är hungrig jämnt. Vår psykolog Karl brukar se allvarlig ut och säga att Jan-Evert har "Dåns syndråm" eller nåt. Vi brukar säga "mongol". Jan-Evert är tjock, men rätt snäll. Men han sluddrar och vill kramas rätt mycket.
Vi har en hemlis för personalen. Han är ihop med Rosie när hon inte är psykisk. Han har ett halsband med hennes framtand i. Den rök när kommunen var och hälsade på.
I alla fall brukar dom träffas i musikrummet när ingen spelar där. Rosie har berättat att dom har hånglat på Ullas högtalare. Jag vet inte om det är samma som att knulla eller lite mindre kanske. Men jag är lite osäker på det där med att knulla också.
Sen kunde inte Lillan hålla tyst när vi skulle ha terapi med Karl. Vi satt som vanligt i ring på våra stolar och gäspade när han frågade om det var någon som kände för att ta upp något ämne och då sa hon "Rosie och Jan-Evert har hånglat i musikrummet." Det blev alldeles tyst då. Jan-Evert började bita sig i läppen och fick tårar i ögonen, precis som om han hade gjort nåt jättefel. Rosie bara log som vanligt med sin glugg mellan framtänderna. Eller glugg i alla fall, även om den inte är mellan framtänderna för den ena är ju borta. Men Karl såg allvarlig ut och sa att det här skulle man prata i enrum om med Jan-Evert och Rosie.
"Jag vill knulla" sa jag. "Ta mig" fnissade Maja men jag ville hellre ha Lillan då. Hon har ju långt hår i alla fall. "Nä, jag vill ha Lillan. Du kan väl ta Urban?" sa jag. Då kastade hon sin sko på mig och spottade. Men det träffade inte. Lillan bytte stol så hon kom ett steg längre bort från mig.

Nästa dag vid terapistunden var inte Jan-Evert och Rosie med. Karl berättade att vi skulle prata om vad vi får och inte får idag. Han höll på länge om det och i alla fall får vi inte hångla med varandra. Gör någon det så måste vi berätta för personalen. Det betyder kanske att vi inte får knulla heller utan att berätta det för personalen. Karl såg lite nervös ut när han berättade det. Men var samtidigt allvarlig. Han kanske aldrig har knullat så han inte riktigt vet vad han pratar om. Han är nog lite som jag.
"Nu går alla ut i dagrummet, så kommer Lisbet att ta hand om aktiviteten" sa Karl. Där ute stod Lisbet med händerna i sidan och såg bister ut. Hon påminde lite om den där gubben i Tyskland som var tjock och gillade flygplan, han Göring. En gång hade han en vit uniform med hela framsidan full med medaljer. Men det har inte Lisbet.
"Idag kommer bussen att ta med oss på utflykt till badplatsen" sa Lisbet med lite vass röst. Hon vet att vi inte gillar att bada, varken ute eller inne.
"Jag har mens" ropade både Lillan och Rosie i en kör. "Ja ja, ni slipper badet då men ni åker med i alla fall."
Ulla är döv så hon åker på att bada. Även när hon har mens. Förra gången vi var där fick vi ringa ambulans för att Urban hade ätit vass. Det sätter sig i magen eller nåt. Men han kom hem igen sen på kvällen. Och åt upp Gustavs pelargon i fönstret.
Stranden var nästan tom på folk. Vattnet såg kallt ut och det var det i luften med. Det var lite duggregn men Ingrid sa att vi inte skulle sjåpa oss. Själva skulle dom inte bada utan sitta och fika under det där taket och tjocka bordet.
Jag drog jackan tätare runt mig.
"Varför kan vi inte åka när det är sol" frågade jag. "Det fattar du väl att vi måste boka bussen innan vi vet vilket väder det blir" sa Ingrid och himlade med ögonen mot Lisbet. "Skitkärringar" tänkte jag.
- Jag vill ha jackan på mig när jag badar, sa jag.
- Ta av dig jackan. Det fattar du väl att du inte kan ha på dig när du badar. Lisbet såg sådär svart ut i ögonen nu igen.
- Men det är ju kallt. Det här är ju inget skönt.
- Konstra inte nu. Ta av dig och ta ett dopp nu.
- Jag badar bara om jag får ha jackan på mig.
- Nu gör du som jag säger, ta av dig och doppa dig. Annars får du inget kaffe eller bulle sen när vi fikar.
- Det skiter jag i. Då badar jag inte.
- Det gör du visst. Alla ska bada. Nu såg hon riktigt förbannad ut.
Så jag vände på klacken, trampade fram över stranden i skor, byxor och jacka och gick rätt ut i vattnet ända till det stod till bröstet. Så doppade jag hela huvudet och började vada tillbaka till stranden. Det gick att låta bli att skrika för all kyla eftersom jag bet mig i läppen. Lisbet stod sådär som Göring igen på stranden.
- Nu har du förstört för allihopa. Nu packar vi oss hem allihopa. Det blir inget bad och ingen av er kommer att få kaffe eller bulle, fräste hon. Jag sket i alltihopa.

Bussen bromsade in utanför ingången till gruppboendet. Vi lommade ut allihopa, tog rullstolsrampen upp som vanligt och gick in i dagrummet. Där stod Gustav och såg allvarlig ut. Lisbet hade väl ringt förstås.
- Nu är det marsch pannkaka i säng allihopa, sa han med arg röst och fortsatte.
- Det blir inget fika, ingen bulle, ingen kvällsmat, ni går direkt till era rum.
Vi sa ingenting, gick bara in till oss. Jag drog av mig mina våta kläder och slängde dom i en hög i hörnet. När jag legat en stund under täcket blev jag varm igen och började läsa en Kalle. Efter en stund somnade jag.

När jag vaknar igen hör jag hur natten har gått på, undrar vad det är dom går på? Dom går utanför våra dörrar som några vakter ungefär, sen brukar dom fika och kolla på teve, så vi ser inte mycket av dom. Vid elva går dom och låser våra dörrar. Undrar varför? Vi ska ju bara sova i alla fall.
Innan jag somnar drar jag loss en liten remsa av tapeten, det är en kant där man kan få tag. Dom har sagt att jag inte får dra där, men det går inte att låta bli.

Jag drar en rejäl remsa ikväll. 

Jag kan drömma om vad jag vill. Nästan i alla fall. Och sen blir det så i verkligheten. Jag har aldrig haft nån tjej. Alla pratar om hur många dom har knullat med. Jag säger ungefär sjuttio, tio mindre än Bosse. Men jag vet inte om hans är sant. Jag brukar gå mellan två hållplatser på blå linje, rådhuset och T-centralen och ragga. Det är där jag ska hitta mitt livs kärlek, jag bara vet att det är så. Jo, jag går alltid på samma sida. Sen räknar jag dem jag möter. Tjejer alltså, inga gubbar eller gamla kärringar. Så räknar jag tio i taget. Så många kommer jag ihåg. Så tänker jag att jag måste knulla med nån av dom tio. Så det är svårt att välja ibland. Sen när jag tänkt ut vem det blir, så räknar jag tio nya. Jag kan gå hur långt som helst och räkna sådär. Kommer det nån ful så kan jag räkna bort henne, till exempel om hon kommer lite snett emot mig. Har dom barnvagn räknas dom bort. Platta bröst, stora arslen och finnar kan också räknas bort ibland. Har jag inte hittat nån på tio brudar, går det om. Senast knullade jag med fyra stycken mellan Rådhuset och T-centralen. Där fick Bosse så han teg. Men egentligen vet jag inte riktigt hur man gör.

                                                                               *

Imorse var det ett jävla liv på personalen. Så jag smög upp utanför Gustavs, vår föreståndares dörr. Det var kommunen som ringde. Jag tjuvlyssnade. Han sa javisst, genast, absolut och givetvis minst trettio gånger. Han stod upp bredvid sitt skrivbord också. Trots att han hade stolen alldeles intill. Då är det alltid kommunen som ringer. Ni vet, hon som heter Ingrid Nilsson. Och har blått hår. Jag tror att hon är radioaktiv. Lite som Stålmannen. Hon kanske också har skickats hit från... ja, från Skåne i alla fall. Men Gustav sa "ja, vi ska ta ut dom, men vi har inte hunnit i vår... just det, statistiken och grannkommunerna ... förstår precis, absolut, nästa vecka. "
Jag fattade med en gång att det började dra ihop sig till sommarens bussresa.

Senast åkte vi ju till Skansen. Det gick inget vidare. Urban åt gräs så att han spydde på hemvägen. Dessutom hånglade Rosie och Jan-Evert vid utterdammen så att Rosie blev, ja inte med barn men nästan. Undrar vart vi ska i år? Jag har sagt att jag vill fiska de senaste fyra åren. Men det är ingen som lyssnar. Jag vet att det inte kommer bli av i år heller redan när dom säger "vi får se".
Ingrid, som alltid stressar och är lite hårdhänt är den i personalen som informerar oss. Hon ser ut som en hel personalgrupp hela hon.  Hon ställde sig i berättarställning. Med benen brett isär och med händerna på ryggen. Hon måste ju ha gjort lumpen. Sådär står ju bara gamla fanjunkare, som dröjt sig kvar i nåt annat århundrade, ja så där som när man anföll med fällda lansar ifrån häst, typ när Polen skulle möta Hitlers stridsvagnar. Men Ingrid var ju inte född då. Hon har väl kollat på teve. Eller varit med i lottakåren.  
Förhållningsreglerna är rätt många. Innan hon var färdig hade de flesta redan börjat tänka på annat. "Är det några frågor" skrek hon och såg sträng ut. Det törs inte fan fråga nåt. Men Ulla räckte upp handen i alla fall. Hon undrade väl. Är ju döv. Men Ingrid kan inte teckna. Och vi andra hade ju inte lyssnat. Hon räckte upp handen för att hon var kissnödig.

Gustav skulle med idag. Han fick nog poäng av kommunen om han följde med. Som vår chef fick han sitta bredvid chauffören. Det var för att visa att det är han som bestämmer. Han hade mikrofon också. Det var coolt. Värsta reseledaren nästan. Om man inte visste att han bara var vår ledare. När han är arg kallar vi honom för "åskledaren". När han är som vanligt heter han Gustav eller "halvledaren".
Längst bak i bussen satt Karl, vår psykolog. Han vet allt, tror han. Oavsett vad man säger eller gör, tänker eller funderar, så vet Karl varför jag gör det. Ibland har jag inte tränat på pottan när jag var liten eller velat hångla med mamma och ibland ville jag visst ha ihjäl pappa. Förstår inte var han får alltihop ifrån. Han kan sitta med en sten i handen, peka på den och fråga oss "vad känner stenen och hur länge"? Fattar ni att hela gruppen tycker lite synd om honom? Han är ju inte riktigt som han ska, det tycker vi allihop. Men vi tar honom precis som han är, med fel och brister. För det brukar han säga är viktigt åt oss.
Bussen var röd. Chauffören hade en taximössa på sig. Han kanske jobbar på taxi när bussen är slut. Vi gjorde som vi brukar. Stormade bussen och började bråka om att få bästa sätet. Bästa sätet är det som någon annan verkar sätta kurs mot. Urban kastade sig mot ett säte där det fanns en gardin med blommor på. Han pulade in änden i munnen och satt blixtstilla. Bosse ville också sitta innerst. De började slita varandra i håret och sen virade Urban gardinen runt halsen på Bosse och försökte strypa honom. När det gurglade som värst ur Bosse kom fröken Ingrid och särade på dem. Sen satte hon ner Bosse på andra sidan gången och dråsade ner själv bredvid Urban. Urban satt stilla och plockade blommor från gardinen, men han fick inte loss några.
Jan-Evert har ett stelt ben, så han fick hjälp upp i bussen, mest av Rosie för dom är ihop. Ibland i alla fall. Dom lade sig längst bak i bussen och började hångla. Rosie låg överst och låtsasknullade Jan-Evert. Eller så var det på riktigt. Jag vet inte helt säkert om man måste ha av sig kläderna först. I alla fall kom Lisbet vaggande i mittgången med sitt feta arsel, hon fick gå lite på sidan för att få rum. Hon rev upp Rosie i sittande ställning och började skrika i örat på henne. Hon kör samma metod med alla. Till och med när det gäller Ulla. Som ju är döv.  
Vi fick inte äta matsäcken på ditvägen. Det var på hemvägen vi skulle bli hungriga. Jag var hungrig nästan med en gång. Räckte upp handen, men Torsten, vår "SportTorsten" bara vinkade tillbaka. Han kunde väl inte tro att jag bara ville hälsa på honom? Jag fortsatte att vinka och till slut kom han. "Vaereom" frågade han. "Jag är hungrig" sa jag. "Jag med" flinade han. "Men du får vänta". Vilket jävla svar. Jag blev ju inte mätt av det direkt.   
Det gick ett långt tag. Jag stoppade in ett finger i stoppningen på sätet och grävde runt. Fick ut nån slags skumgummi som smakade rätt gott, nästan som vanilj. Bussen saktade in och körde upp vid en parkering.

Det låg vatten framför parkeringen och en ö längre ut med små kåkar på. Vid kanten var det ett låtsasnät med plåtfiskar på. Vi var på väg till museum idag. Fiskens hus, Havets hus eller nåt. Utanför hängde det en stor jävla haj, men på låtsas. När vi kom in stod det en tant där med blonderat vitt hår, fast hon inte var skitgammal. Hon såg ut som en kärring i en teveserie jag har sett för länge sen, Dynastin hette den. Tanten hade gula tänder och rätt långa bröst, de sluttade neråt i t-shirten på ett sätt, som fick dem att se lite ledsna ut. När hon rörde sig gungade hela hon framtill. Hon hade världens minsta kassaapparat. Men inte för pengar utan ett sånt där kort Ingrid visade upp. Dom stack in det i kassaapparaten. Sen var det klart att gå in. Jag ville också ha ett sånt där kort.

Elin blev såklart nödig så fort vi kom in bland akvarierna. Gustav följde henne till toaletten, men dom hann inte riktigt. För Elin ville kolla på gosedjuren vid ingången först och då sket det sig rejält, så att säga. Hon med långbrösten fick ta fram svabben och spola av golvet. Elin fick klara sig utan trosor resten av dagen.
I första grottan satt det en fiskare som var alldeles grå. Alltså, han levde inte, utan satt bara där med en massa fisk i akvariet bakom ryggen. Undrade om det var han som hade fiskat alla dom där. Jag kollade lite extra på glaset i akvariet. Undrade lite hur allt håller? När man tittade genom glaset blev fiskarna olika stora också, så nåt fusk var det med firrarna. Dom kan väl inte vara olika stora heller? Dom kanske var radiostyrda eller nåt. 
 Det fanns hur många som helst. Gustav kom igång ordentligt och läste högt på varje skylt som satt intill glaset. Sen pekade han, först på skylten och sen irrade han runt vid glaset med fingret för att peka på nån fisk. Jag fattade inte riktigt vad dom hade med varandra att göra. I alla fall hette dom olika, det fanns sjöborre, abborre, lax, pigghaj, havsanemon, bläckfisk och dödmanshand. Dödmanshand lät coolt. Det var säkert nån gammal fiskare som hade dött i en storm, som hade fastnat i nån tamp och fått såga av sig handen för att överleva. Fast då borde det ju inte heta "dödmanshand". Nä, det var nog nån fiskare som har drunknat i alla fall. Som legat på botten jättelänge. Innan dom fiskade upp handen och la i akvariet. Undrar varför dom inte la hela kroppen i akvariet. Det hade varit coolt. "Dödmanskropp" liksom.

Det var fullt med gångar och tunnlar i museet. Ulla kom bort flera gånger. Det blev ett jävla hallå när vi såg henne komma guppande uppochner i ett av akvarierna, som en gammal gädda nästan. De fick fiska upp henne sen och höll i benen och skakade tills hon började hosta och hacka. Hon fick ingen lunch sen som straff.
I ett av akvarierna utan lock låg det en massa plattfisk och låtsades att de var havsbotten. Dom kunde ändra färg så att de såg ut som havsbotten. Urban kastade sig i, för han ville komma åt lite vass och sjögräs. Först låg han alldeles stilla och imiterade en gammal plattfisk. Sen gjorde han små rörelser med fötterna och drev iväg mot en vassrugge. Fröknarna var inte där just då, så vi andra skrattade och jublade. När Urban till slut tog sig upp stack det ut en hel vassrugge ur munnen och han hade en hel slemmig hög med sjögräs i handen som han skulle käka upp efteråt.  

I ett laboratorium, fick man leka lite med djuren. På ett ställe fick man sticka in handen i ett hål och känna på en hummer. SportTorsten vågade inte. Men jag gjorde. Det var bara på fusk. Det fanns ingen där. Men jag var rätt modig i alla fall. Vid akvariet fick alla stå på knä på stolar och kolla ner i akvariet. Det var grunt. Där fick man sticka ned händerna, ta på äckeldjur som snäckor, eremitkräfta, strandkrabba, anemoner och olika svampar. Bosse åt tre krabbor och en snigel. Ulla bet stjärten av en kräfta. Rosie sörplade i sig innehållet i några ostron. Det var rätt kul. Havsanemoner smakade salt. Fröknarna jagade ut oss och var sura, när de fick koll på vad vi gjorde. Man fick visst bara titta och känna på djuren. Men vi var rätt hungriga ju. Lars kräktes på hemvägen sen. Det luktade saltvatten om hans spya.
På vägen ut från museet såg Elin och jag sjöhästar, som var smala som strån. De gömde sig i några gröna växtstrån, man kunde nästan inte se vad som var strån och vad som var sjöhästar. Sjöhäst är ett rätt konstigt ord. Det finns mycket på "sjö", när jag tänker efter. Sjöflygplan, sjöfågel, sjösjuka, sjöna hem och sjötusanjävlar.

Sen var det fika. Fröknarna fikade för sig med filtar om sig. Tjocka Lisbet hade mazariner med sig som vanligt. Vi fick inga. Vi fick varsin dricka och en burk med skorpor. Sen skulle man ringla ut räkost på tub. Bosse tog räkost i håret på Rosie och gjorde tuppkam. Hon blev alldeles tokig. Elin och jag var mera hungriga och delade på hennes snor. Sen satt vi i en trappa ned mot en minigolfbana och åt våra skorpor. Som avslutning började vi att hoppa i trappan för att se hur många trappsteg vi klarade. Lisa bröt benet.
Hemvägen minns jag inte så mycket av. Lisa var spjälad med två pinnar. Urban åt upp sitt sjögräs och rapade minst tio gånger i alla fall. Inte ens Jan-Evert och Rosie orkade hångla. Vi var hemma till middagen.

Jag ligger i min säng nu igen. Dagen är slut. Här bestämmer fröknarna när vi är trötta. Senast klockan tio ska vi vara trötta. När jag blundar ser jag den där hummern med stora klorna. Som klipper av händer. Döda mäns händer. Sen ser jag ett stort vitt hår. Och långa bröst som vajar i vattnet som sjögräs.

                                                                                       @

                                                       ~