Patricia ringer på jobbet och frågar om vi ska sitta kvar och titta på matchen tillsammans. Jag har aldrig varit fotbollsintresserad och har inga planer att gå ut denna kväll med mina vänner och sitta på en pub och titta på fotbollen. Jag vet att både iranierna och amerikanerna i Stockholm har planerat stora fester. De har samlingar på sitt håll i Stockholm för att titta på matchen mellan Iran och USA ikväll. Men jag bryr mig inte så mycket. Jag tänker jobba som vanligt jourpasset på socialjouren till klockan 21.00 och åka hem sedan. Resultatet får jag veta imorgon bitti när jag vaknar. Men när Patricia ringer då säger jag att det är okej och vi kan titta på fotbollen tillsammans.

Patricia Berg är en 60-årig socialarbetare som är född och uppvuxen i Williston i North Dakota. Hon har sitt ursprung från sina farföräldrars sida i Dalarna. Patricia flyttade till Sverige för 20 år sedan och har bott i Stockholm sedan dess.

Det är fotbolls VM 1998 i Frankrike och det är mycket fotbollssnack även på jobbet. Eftersom matchen mellan Iran och USA börjar klockan nio på kvällen väljer jag att sitta kvar efter mitt pass och titta på matchen tillsammans med Patricia och några andra kollegor. Det är en lugn stämning och jag bryr mig inte så mycket och bara tittar. Trots det fientliga tonlägget mellan den islamiska regimen och den amerikanska regeringen skakar hand spelarna med varandra på fotbollsplanen och ler mot varandra. Jag känner mig varmt inombords. Det märks att båda lagen gör sitt bästa för att vinna. Estili gör ett mål den 40 minuten med ett vackert huvudarbete. Spelet får en riktig fart efter det och spännande att titta på. Både det iranska laget och det amerikanska laget ger järnet för att ta kontrollen över spelet och slutligen vinna. Vilken jävla match, tänker jag. Spelet närmar sig slutet och Iran lyckas att behålla 1-0 resultatet. Den 84-minuten lyckas Mahdavikia göra ytterligare ett mål. 2-0 mot USA. Det känns att segern är garanterad och jag börjar njuta av denna känsla i de sista kvarnvande minuterna. Vad fan! Tänker jag, då den amerikanska anfallaren McBride gör mål på den 87-minuten. Amerikanerna är på anfall som aldrig förr. Det är ett enormt tryck på de iranska spelarna för att behålla 2-1 resultatet. Det är bara tre minuter kvar och jag bubblar inombords. Hoppas, hoppas att killarna kan försvara sitt mål och vinna. De jävla tre minuterna kändes som 300 minuter för mig. Jag som inte brydde mig så mycket om fotboll sitter helspänd och gör allt för att hålla mig kvar på min stol och inte hoppa upp i luften och göra utbrott för mina känslor. Jag blir varm i hela kroppen och sitter med mina ögon fastklistrade på TV-skärmen de där kvarvarande minuterna. Jag vet att Patricia sitter bakom mig och iakttar mig. Killarna lyckas att behålla 2-1 resultatet mot USA och jag känner en enorm glädje inom mig. Jag blir själv förvånad över att känna så. I alla dessa år hade jag inte brytt mig så mycket om Iran, inte minst om fotboll, för att inta tala om fotbollen mellan Iran och USA. Jag trodde att jag hade koll på mig och mina känslor. Jag har aldrig varit nationalist. Jag upptäcker en annan sida inom mig som är okänd för mig. Jag trodde inte att det här att det iranska laget skulle vinna USA i ett VM-spel skulle väcka så mycket inom mig. Patricia och de få kollegor som sitter och tittar på matchen applåderar när matchen tar slut. Det är liksom att jag tar emot deras applåder och njuter av det. Patricia går ut TV-rummet och kommer tillbaka med en bit chokladtårta till mig och gratulerar mig igen för den iranska segern. Jag reser mig och kramar min vän och säger: You know what, you guys have everything, and we have nothing. That is why this victory makes us so happy. Det var i alla fall så jag tänkte då att det amerikanska folket har så mycket att vara stolta över. Vad har vi för att vara stolta över, inte så mycket? På väg hem denna kväll ser jag hundratals bilar vid Sergelstorg och gatorna runtomkring det, tutande, och med iranska flaggor viftande. Det är tusentals iranier på gatorna i centrala Stockholm vid midnatten denna kväll. De skriker, sjunger och dansar av glädje. Vilken stämning. Jag stannar inte. Jag åker hem direkt. Jag vill vara ensam med den okända men otroligt behagliga känslan.  

Patricia ringer dagen efter på morgonen. Hon låter jätteglad och berättar att hon har fått en lapp från posten att det har kommit ett paket från USA. Jag säger till henne att jag väntar så att hon ringer mig senare och berättar för mig om paketet. Patricia säger att hon går direkt till posten för att hämta ut det. Jag sitter och väntar en timme, två timmar, tre timmar men Patricia ringer inte tillbaka. Vi har varit vänner i många år och har jobbat ihop i många år. Jag vet att hon inte låter mig att vänta. Vi har pratat om det så många gånger med varandra och hon vet hur viktigt det också är för mig. Jag bestämmer mig att åka hem till henne och se vad som har hänt.

Jag ringer på dörrklockan och Patricia öppnar. Hon är ledsen men bjuder mig in. Jag kan ana vad som har hänt.

”vad det tomt igen?” frågar jag.

Patricia svarar med en trött röst: ”Ja, Jag är trött på de här jävla paketen. Denna väntan kommer att ta kål på mig. Det är liksom… (hon får klump i halsen och kan inte fortsätta). Jag har mitt hjärta där. Jag kan inte fortsätta så här. Jag har bestämt mig att flyttar tillbaka. Jag måste få stopp på det här". 

Fortsättning följer!