Fuktigt drog hon fingrarna mot den lilla rispiga fönstret i hallen. Såg mamma försvinna nedför gången som så många andra gånger. Hon visste att hon måste göra det. Ringa. Ringa hennes älskade mormor.

Systern satt vid byrån i hallen smånynnandes på någon melodi  fingrandes på sin barbiedocka. 

Tårar trillar längs med Majas kind. Drar tåren med handflatans baksida. Hon får inte gråta. Hon måste ta hand om Hanna. Hon ser när Hanna kammar dockans hår. Det glänser som plastigt guld. 

Majas slår numret till mormor,hon kan det utantill. Långsamt åker nummerskivan tillbaka till utgångsläge. Gång på gång.Varför är mamma ledsen?

Alltid helt oförberett ser hon mamma ta ciggen,tändaren och handväskan i ett nafs. Från köket in i sovrummet och vidare ut i hallen. Säger ingenting.

Hon tittar på Maja med ledsen blick,orosväck i pannan och mungipan nedåt.

Mamma  som har så fint leende. Mamma är vacker. Nästan platinablond. Målad med läcker kajal längs ögonlinjen. Maja har sett i böcker hur egyptiska kvinnor målade sig förr med en extra linje upp vid ögats slut. Mamma går och drar igen dörren ganska hårt för den gamla trädörren är kärv och trög.

-Ja,det är Johanna..hörs det i luren. Mormor,tänker Maja. Min älskade mormor.

-De e Maja,mormor. Nu orkar hon inte mer utan brister ut i gråt. -Du måste komma mormor. -Mamma har åkt iväg igen.

-Vi kommer Maja. Jag och morfar. Oroa dig inte vi tar tåget så fort som möjligt.

Maja sätter sig ner . Hulkar,gråter om vartannat..

-Maja dåter du? Frågar Hanna som fortfarande pratar bebisspråk enligt Maja.

Maja far upp som en blixt. Tar Hannas barbiedocka och bryter av huvudet på den. 

-fan unge,jag gråter inte! I samma ögonblick brister även Hanna ut i gråt,stortjuter. Hela Hannas ansikte blöts ner av gråt och snor. Maja tittar på lillasyster och ångrar vad hon sagt. Hon går in i köket,hämtar papper.

-Såja Hanna, förlåt. Maja torkar dig nu. Vaggande får hon lillasyster att somna efter en stund. Viskar lugnande;

-Allt blir bra snart. Snart kommer nannamommo.