Jag tror att jag är full. För jag skrattar som om jag vore. Men det är jag inte. Drinken som jag har unnat fler kronor än jag borde har inte landat på vårt lilla bord ännu men människorna runt omkring oss får gärna tro att jag är riktigt jävla pruttfull ändå. För att skratta såhär, med dig, det är bättre än all berusning i universum. Du är min berusning och du är, som du redan vet, min inspiration. ”You’re the meaning in my life, you’re the inspiration.” Det är komiskt eftersom du kan ha så otroligt svårt att bli inspirerad själv och ibland har påstått dig sakna all sorts kreativitet. Kanske just därför. Du ger utrymme för mig, jag fyller en funktion i oss. Ibland lägger jag handen på hjärtat och berättar för mig själv att egentligen kan jag ju knappt ens diskutera livet med dig, du ger mig inga analyser, inga pekpinnar. Men kanske just därför. Kanske just därför skrattar jag såhär med dig. Du bara är där och du skrattar med mig. Åt mig. Högt, ljudligt, hjärtligt. Förtjusande.

Förtjusande är vi när vi sitter här. Jag känner att min uppmärksamhet är delad, det är som att jag har väntat på det här tillfället och saknat alla intryck här. Jag är vidöppen ikväll. Har samlat på mig en veckas intryck från ett fjärran land och är beredd att ta dem till mina egna marker. Har tänkt, känt och filosoferat så mycket att jag är alldeles utmattad. Så när drinken väl kommer, då kommer den ganska ordentligt. Och skratten övergår i ett konstant fnissande. Till och med några applåder. Jag gestikulerar som en gammal bästis gjorde och som jag tenderar göra när jag vet att andra ser på. För jag tycker själv om att se på sådana som ser levande ut. Och nu lever jag. Oj, vad jag lever. You’re the meaning in my life. Såhär vill jag vara. Det här är meningen med mig.

Och jag skriver noveller i ansiktena runt omkring oss. Skriver inledningar kring munnar och bisatser längs käklinjer. Komponerar musik i ansiktsdrag och tragedier i ögonvrår. Speglar mig i dem, ser det jag vill se och är det jag vill vara. Tiden är ostoppbar fastän vi ska ta sista tåget hem. Människorna är oändliga och möjligheterna uppdukade på ett långbord som sträcker sig ända bort till Söder, till Göteborg och till Spanien. Och med dig är jag aldrig begränsad. Med dig är ingenting pinsamt, ingenting korrekt och ingenting hämmat. Med dig är tiden oändlig, för vi har känt varandra oändligt länge och jag litar blint på att vi känner varandra livet ut. Ser på dig och som jag har sett dig. I urfåniga tofsar vid axlarna med ett pannband därtill och tandställning. Eller som den farmare du ibland är. Och slutligen så jävla snygg. Det är ett under att du inte är totalt uppslukad av någon och jag är egoistiskt tacksam för det. Du har varit min så länge och du är min mot världen.

”Skäggig. Du alltså. Inte katten. Hälsningar anonym. Jag alltså. Inte Mathilda.”
Du slänger huvudet bakåt som en Victoria’s Secret-modell fast med rödsprängda ögon och ber mig att sluta, du klarar inte mer. Snart har du dygnat, du som arbetade gryning. Jag älskar när du säger gryning och att du följde med mig ikväll trots gryningen. Själv är jag inne i ett stim. Skrattet bubblar ur min näsa och jag är övertrött och fantastisk. Vi checkade in någonstans i stan precis innan vi skulle gå hem men det vet ju ingen annan. Vad vi gör sedan, att vi är på väg hem. De vet inte att vi skriver ytterligare ett stycke poesi i vår historia på pendeltåget istället för att dansa loss på någon klubb. De vet inte att vi båda ringer våra lillebröder för att känna våra hjärtan svämma över och skratta åt varandras miner. De vet inte vad vi håller på med. Hur vi kan vara fullständigt fulla helt nyktra och fullständigt lyckliga såhär ensamma. Vi som alltid är ensamma. Men att vara ensamma rör oss inte märkbart i ryggen.

Med dig har jag inte ens en bitter eftersmak på vägen hem, som jag ibland har haft när jag varit med andra. När någon kille tilläts ta större fokus än den jag var med och när den jag var med helt enkelt inte var tillräcklig hela vägen hem. Tillräcklig för att hålla hjärnan, melankolin och allt annat som kommer till mig på natten borta. Du är tillräcklig. Du är alltid tillräcklig för mig och jag inser att jag kanske särbehandlar dig och därmed trakasserar andra. Men du är bättre än all berusning. Och då behövs inga andra.