Jag är den där personen som inte läser snabbt men ändå tydligt
utan jag är mer den där som läser långsamt och verkligen, verkligen försöker låta så tydlig jag kan
även fast jag var en av dem första i klassen som fick basröst och nästan direkt kom över målbrottet
I skolans gråa korridorer skapade jag min egna värld, någon slags fristad
men det dröjde inte speciellt länge tills jag insåg att detta är ingen plats jag vill vara på
detta är ett ställe jag inte vill sätta min fot på något mera, men det kunde jag ju inte bestämma

Jag skulle alltid försöka sticka ut från alla andra på något sätt, det var så jag uppfattade det i alla fall
och jag tror ändå att dem flesta märkte av det
Men jag tror ändå att det var staden som förändrade mig mest
hade jag bott någon annanstans hade jag kanske varit någon helt annan
här hände ingenting och det kommer förmodligen aldrig att hända någonting

Likt dem flesta människorna har jag också trott att alkohol kan dämpa ångest
men inte fan hjälper det, utan det roliga med ångesten är att den fortfarande sitter kvar dagen efter vare sig man vill eller inte
men det förstod ju inte jag då, då allt kändes så fel
då jag tyckte att allt jag gjorde, allt jag sa, allt jag såg i spegeln var bara så fel
Men det var då det mest handlade om kärlek och relationer
att jag inte kände att någon behövde mig så som jag behövde någon annan
bara någon att kunna få älska
kanske bara en dag, en vecka högst
i verkligheten varade ingenting, men i drömmarna var jag lycklig

Jag drömde ofta då när jag var lite mindre, men speciellt i början av tonåren
och det gör jag fortfarande, mest när det händer någonting tråkigt omkring mig
tankarna bara cirkulerar inuti mitt huvud och det känns nästan som att jag tappar kontrollen
och det slår mig alltid att jag kommer förmodligen aldrig att kunna se mig själv som en hel person
utan jag tror att jag kommer nog alltid se något litet fel med mig
en trasig maskin som aldrig kan laga sig själv, utan kommer alltid att sakna en liten bit
För det känns som om jag har lämnat så många spår efter mig
så många ord som jag aldrig ville ens tänka, men som blev sagda

Så många sömnlösa nätter då gråten var i halsen och allt jag ville ha var något jag aldrig kunde få
då tankarna bara flög förbi en efter en och inte ville sluta
tills allt det där röda kom

Men jag är inte som jag var förr, som tur väl
nu är jag väl inte bra, men åtminstone bättre
det känns ändå som om jag aldrig kommer vara nöjd när jag ser in i spegeln
men jag kan ju åtminstone försöka