I mina drömmar är jag förlorad i Madrid,
(Den första hösten i en ny stad)
Och vaken är jag minst lika förlorad men på en mycket tråkigare plats.
Släckta lampor släckt himmel när jag går, de bränner ljus i båda ändar men det blir inte ljusare,
i mina kammare,
Föräldrafria övre medelklassens lägenheter och elektriska åttiotals pojkrum med affischer på väggarna och lavalampor och klädhögar och cannabissmulor på golven,
silvergrått svalt morgonljus genom rullgardinerna när jag kommer hem,
Men hennes leende och sinne har bländat mig:
Den enda kvinna jag någonsin mött som vill vara fri,
Olikt vissa, skrikande kattungeänglar som med tänder och klor håller sig fast i gallret,
bristen på kärlek eller något liknande har förmågan att förvandla skinn till sandpapper.
Det är känslan av att lämna mitt hem för alltid varje dag, så långt ifrån en oskuldsfull pojke man kan komma utan att bli en man.
Jag undrar i vilken instinkt eller drift den förbannade sorgen har sitt ursprung,
överlevnadsdriften eller sexualiteten?