Jag öppnar en bok, och där är Visslaren. Den gräver i mina tankar och förblindar mig tills jag inte förmår mig att orka läsa mera. Jag fattar en pensel i min hand, och där är Visslaren ännu en gång. Den gör bilderna i min fantasi till en grå massa och dödar allt jag känner och inspireras av. Jag provar med en penna istället, men Visslaren är alltid på sin vakt. Orden i mitt huvud blir till frustration och jag förmår mig knappt att skriva en ingress.

Genom papperstunna väggar väntar Visslaren på att jag ska sova, för att sedan hålla mig vaken till morgonen. När jag håller någon i handen och kommer någon nära, ser den till att jag ska minnas varför man inte ska älska. Den suddar ut meningen i musiken, intresset för kamrater och ser till att jag undviker att gå förbi speglar för att slippa se mig själv.

Visslaren äter upp mig inifrån. Den dödar allt jag är och den jag en gång var. Ett steg fram, två steg bakåt. Hur väl jag än gömt mig hittar Visslaren mig alltid.