jag satt inne
det var den där tiden
då tiden var en grå dag
en panorama av melankoli
en liggande åtta av
ingenting
som löpte över mitt synfält
och jag
knep ihop
kämpade mot magsmärtorna
och sanndrömmarna dagdrömmarna mardrömmarna
bet bort flisor av mina tänder
hårt sammanpressade
för att inte
tappa taget

jag
hade till och med gett upp att räkna
kronblad för
allt jag rörde
vissnade

det var dem nätterna
då jag vred mig i fantomsmärtor
då jag slöt ögonen
bara för att orka andas

i ett
förordligande av en idyll
skulle jag ha
samlat andetag tills bröstet höjde sig
i en explosion
jag fick nog,
ställde mig upp och
skrek Nu Jävlar!
men
av någon anledning har jag tröttnat på att
idyllialisera
och i verkligheten
minns jag ingen gräns då grått ljusnade
det var en färgskala i slow motion
men en dag satt jag där
vägde gråskalor som vågskålar i händerna
insåg att
jag har kommit
någonstans