Det är så konstigt. Helheten i mig hålls ihop av ett starkt trofast rör som går från mitt hjärta rakt upp till hjärnbarken. Röret är ihåligt. Ibland kan det kännas lite kallt, men är oftast är det bara lite ljummet. I den lägre delen av röret brukar det oftast bubbla lite lätt. Det är känslor. Sedan kommer var och en liten bubbla sakta stiga upp i det smala röret. En del blir lite större. Många spricker på vägen. Då brukar det göra lite ont när den där sprickan når rörets kant. Just att det dör på vägen innan det har kommit upp och ansluter sig till hjärnbarken är en speciell företeelse. Det är sådant jag inte förstår och då skapas det en konstig känsla inuti mig. Oftast vet jag inte vad jag ska kalla den. Om det överhuvudtaget är en känsla. Just för att det är något jag inte kan förstå. Däremot tycker jag det är skönt med de där bubblorna, så länge de inte spricker på vägen. Bubblorna bär med sig både sorg och glädje när de sakta och harmoniskt flyter upp till barken. Då kan jag tolka dem och kan förhålla mig på det mest givande sätt jag kan tänka mig. Ibland har det hänt att röret varit helt tomt. Då ekar det. Ett sådant där läskigt ekande. Det är verkligen obehagligt och ingenting jag rekommenderar. Ibland bubblas det på för mycket så att jag inte vet hur jag ska ta emot alla på en gång. På sätt och vis är det bättre än när det inte kommer några bubblor alls.

Det här var en liten teknisk beskrivning av ett system i mig och det jag kallar helhet. Med det menar jag det som får mig att gå runt och ta in och bearbeta min världsbild som jag sedan gömmer i ett av ändarna av det ljumma röret. Det är verkligen ett märkligt system det här. Egentligen förstår jag det inte alls. Jag bara försökte. På låtsas.