Jag går in i mitt lilla tysta mörka rum. Utanför huset är högsommarvärmen öronbedövande, åtminstone är det så den känns mot huden. Som något som pressar, trycker mig ner, tungt, mäktigt, alldeles för kraftfullt för att jag ska kunna uthärda det. Hur som helst flyr jag snabbt tillbaka in i den relativt svala luften inomhus. Tänker; skulle vilja vara vid havsbadet en dag. I morgon kanske. Fast inte för länge. Vill inte bränna ihjäl mig. 

Vet att jag skulle tycka att det kändes både skönt, spännande och på något vis passande och ungdomligt frigjort, att åka och lägga mig vid stranden. Att cykla dit och låtsas att jag tycker att det är jätteskönt med motionen. Men det tycker jag inte. Har bara inga lämpliga skor att gå i, så fötterna värker för mycket om jag promenerar.

Fast det är klart, om jag skulle vilja använda de två nummer för stora promenadskorna jag köpte för ändamålet, så skulle jag ju ha skor. Men där kommer fåfängan emellan. Därför  blir det cykeln om det alls blir av. Och ett rejält gympapass i form av uppförsbackar i generös mängd.

Hugaligen! Det är inte lätt att vara miljömedveten och tillräckligt ansvarsfull och ordentlig för att vilja försöka leva upp till den kunskap jag har. Kan ju inte ordna bilskjuts, för då skulle ju mitt flyttande ut till landet vara rena rama miljöförstöringen, istället för tvärtom.  Alltså, cykel.