Jag gick förbi en vanlig utebar
och så började tankarna att vandra iväg.
Att vandra iväg till de barn
som förlorat sina föräldrar
till alkoholens djupa dvala,
som fått se sina ledare
försvinna bort.
De vandra iväg till de
som inte kunde säga stopp
och som inte orkade möta verkligheten
så som den var.
Till de som ville,
men inte kunde.

Jag gick förbi en vanlig utebar
och så började tankarna att vandra iväg.
Att vandra iväg till de
som ville uppleva livet,
men som fastnade i alkoholens grepp.
De vandra iväg till de
som ville ha vänner och bli älskad,
men som trodde att de behövde ruset
för att vara underbar,
Till de som inte förstod
att de är just det,
precis som de är.

Jag vet att alla inte har
problem likt det här.
Att det bara anses socialt,
att det smakar bra.
Det var därför jag tänkte på detta
vid en helt vanlig utebar.
Det är för oss ett nöje,
en krydda på tillvaron
för vi har inga problem,
men vårt nöje, vår mysiga stund,
stödjer en marknad,
som särar familjer
och binder trasiga själar.
Vårt nöje stödjer en marknad
som liv förstör.