Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vid tre låg jag på golvet i badrummet där jag hade låst in mig, ihopkrupen till den minsta klump jag kunde bli, skakade och grät, och skrev med en darrande hand på ett gammalt kuvert ursäkter till varför jag hade bettet mig så illa.


Jag vill att du ska ha roligt nu

Jag minns det inte. Men jag minns när mamma och pappa stod i biblioteket, eller ett litet rum som jag minns som ett bibliotek, och pappa gav mamma en örfil. Det är allt. Jag minns inga känslor kopplade till det. Nu blandas minnet ihop med deras ansikten från gamla foton som jag sett från den tiden.

Jag minns hur vi stod utanför dörren med en packad grå bag, lite metallisk, med vita handtag, och mamma sa att vi aldrig mer skulle komma tillbaka. Sen minns jag ett runt hus med en trappa med fönster, som en fyr. Där var de snälla. Det var alla kvinnors hus. Mamma säger att vi åkte till en bekant efteråt och att jag vägrade följa med och hämta saker i lägenheten utan hellre stannade ensam med en främling. Jag kan inte prata med mamma om det här. Det är för jobbigt. Har hon bearbetat det någon gång? Har hon accepterat det och smält det? Det har inte riktigt aktivt stört mig. Men det har funnits där som något vidrigt avskyvärt som jag inte ville ta i. Ville bara ta bort det från verkligheten. Jag ville få en verklighet ren från det.
- Jag är uppväxt bara med min mamma. Nej, jag har aldrig saknat min pappa, jag tycker att vi hade det bra så. Han var alkoholist och slog min mamma, så vi lämnade honom. Vi träffas någon gång i månaden sedan jag var sju, men ja...
Där på slutet blev jag kanske lite obekväm. Den där märklige mannen som jag inte kände igen det minsta som hoppade in i vår bil vid gamla stan när jag var åtta år gammal. Vi skulle träffa min pappa hade mamma sagt.
- Jaha, sa jag. Jag förstod inte nödvändigheten i det.
Mannen som hoppade in i bilen hade en läderväst på sig, och vem har läderväst? Inga normala människor som jag kände när jag var åtta hade läderväst. Jag tror att han skulle visa oss vägen till pappa. Han verkade lite sluskig och jag tror att han luktade starkt. Ja, nu minns jag. Han luktade läder, cigaretter och sprit. Väldigt sluskigt.
Vi gick till ett kafe i gamla stan, ned i en källare. Vi hade ont om pengar, jag och mamma, och jag hade för länge sedan lärt mig att inte sukta efter godsaker. När jag var runt fyra kunde jag fortfarande få utbrott och gråta för att jag var törstig när vi var i stan och jag ville att mamma skulle köpa något. Vi gick längs perrongen vid Östermalms Torg. Mamma hade städat i en lägenhet där. Vi känner fortfarande familjen som bodde där. De flyttade senare till ett hus i Djursholm, jag var barnflicka åt deras söta barn, följde med dem sedan tillbaka till en lägenhet på ut på landet. Sedan flyttade de till Östermalm igen när barnen flyttat ut.
- Nej, vi har mandariner i påsen här, det finns vätska i dem, du får nöja dig med det. När jag blev äldre förstod jag hur noga vi måste vända på varenda krona och att om jag slösade bort pengar på något som absolut inte behövdes så skulle de inte räcka. Att vara på en restaurang eller kafe, där man betalade dubbelt eller trippel så mycket för mat som man istället kunde köpa hem och äta billigare, var inget jag var van vid. Min mamma tycker fortfarande inte om restauranger. Hon får ont i magen av dem, säger hon.
Men mannen i lädervästen sa att jag skulle beställa vad jag ville. Han skulle betala. Jag ville inte ha något. Jag hade lärt mig. Jag tror att de log och var uppmuntrande mot mig, och jag förstod inte varför det var så konstigt och stelt. Jag ville inte prata med någon, bara sitta och tänka mig bort. Jag var ett så snällt och duktigt barn, det sa alla, jag kunde sysselsätta mig helt själv bara med att rita eller tänka. Det kom in ett högt glas med böljande kanter med glass och chokladsås, grädde och ett rån. Ett rött körsbär. Det såg festligt ut. Chokladsåsen var för mörk och besk. Inte god. Någonstans halvvägs genom glassen, som skulle ned, förstod jag att vi inte väntade på min pappa, utan att den sluskige mannen i lädervästen var min pappa. Åh, nej. Den här främlingen. Det var första gången jag träffade honom sedan jag var fyra.

Någon vecka tidigare, när jag hade varit bortrest med fritids och åkt skidor i Bjursås på sportlovet, ja det var i tvåan, hade mamma kontaktat honom, han hade varit hemma hos oss och lämnat en videobandspelare. En videobandspelare och några filmer som jag såg många gånger de kommande åren. Robin Hood. Kalle Anka. De var inspelade från tv på tomma kasettband och egentligen hade de tillhört min pappas styvson, men jag minns inte om han fick tillbaka dem många år senare eller inte.

Sedan växte jag upp. Slutade vara så blyg. Träffade killar. Dejtade killar, gäspade, avvisade.
På en dejt sa jag halvvägs genom maten att jag måste gå hem och tvätta håret.
Han ringde tre dagar senare och frågade om jag ville ses igen. Nej.
Träffade till slut en, som tidigt i förhållandet röt åt mig att han skulle vilja sparka in skallen på mig och pissa på mig, om jag bara hade varit man, så skulle han ha gjort det. Han blev kvar.

Han trodde att jag hade legat med hans kompis innan vi var tillsammans. Han kom hem från en fest och var packad, klockan var vid tre. Han sa att jag äcklade honom. Det var slut. Jag förstod inte varför.
- Jag är sist på bollen. Fattar du vilken situation du sätter mig i när du inte berättar allt för mig?
- Jag har berättat allt.
Jag försäkrade honom om att det han sa var fel. Han blev bara mer och mer arg. Han reste sig från sängen, smällde med en knuten näve i den andra handen, spände sig i hela kroppen och skrek,
- Jag skulle vilja sparka in skallen på dig och pissa på dig! Om du hade varit man så skulle jag sparka in skallen på dig och pissa på dig, fattar du? Jag har gjort det förut, två gånger i mitt liv har jag gjort det.
Han stegade runt i lägenheten och skrek saker. Till slut la han sig i soffan några meter bort, i min etta fanns det inga stora utrymmen mellan sovalkoven och vardagsrummet. Där fortsatte han skrika att jag äcklade honom.

Jag låg i fotändan av sängen, min säng som jag hade köpt, i min lägenheten, där han hade flyttat in några månader tidgare, så plötsligt, där låg jag och skakade som ett löv i en storm. Jag hade försökt be om förlåtelse. Jag minns inte för vad, men jag sa snälla förlåt mig, kan vi inte vara tillsammans. Han hade blivit ännu argare. Nu visste jag inte alls hur jag skulle göra för att lugna ned honom. Allt jag gjorde, gjorde det bara värre. Skulle han bli så arg att han kom och slog mig strax? Han skrek det igen, att han skulle ha sparkat in skallen på mig om jag var man. Och pissat på mig. Av någon anledning var jag var jag väldigt oroad över att han skulle råka slå mig för mycket, att han inte skulle kunna besinna sig, eller att jag skulle slå huvudet i en vägg bakom mig, och att jag skulle dö. Om han bara slog mig så skulle det gå att leva vidare efteråt, men om han råkade döda mig av misstag, då skulle allt vara förbi, min mamma skulle lbi så ledsen, han skulle bli så ledsen, det fick inte hända, nej. Han kunde vara elak mot mig, det gjorde inget, men jag kunde inte utsätta mig för att bli slagen av hans enorma boxararmar, hans ärriga knogar som han hade berättat, hade slagit så många andra förut. Han var för stark.

Så jag låg där tills morgonen grydde, utan att våga sova. Jag funderade på att ringa någon och säga att jag var i fara, försöka få hjälp. Men jag var rädd för att väcka honom. Jag gick upp så tidigt jag kunde och gick till jobbet. Och på jobbet satt jag likadant. Stum, skakade i hela kroppen medan det droppade tårar från hakan när jag inte lyckades hindra dem.

Det kom sms. Han ville be om förlåtelse. Vi sågs på ett gatuhörn mellan våra jobb vid 14. Huvudet snurrade av sömnbrist och anspänning. Rödgråten. Jag måste ha sett hemsk ut.
- Du kan inte göra så mot mig mer.
- Förlåt. Jag visste inte att du tog det så hårt. Han kramade mig och pussade mig, jag vill inte tänka tanken, men kysste är nog rätt ord, kysste mig och sa att allt var bra nu.

Gjorde jag slut? Nej. Nej, nej, nej. Han älskade ju mig. Och han ville mig inte något ont. Då måste det gå att lösa. Bara för att man vänder sig bort från ett problem upphör det inte. Om han inte skulle göra så här mot mig, så skulle han göra så mot någon annan istället. Ondskan skulle fortfarande finnas där, det var så jag såg det. Varför skulle någon annan förtjäna det mer än jag? Det var bättre att jag försökte lösa det. Förklara för honom att han inte kunde vara så. Annars skjöt jag bara över problemet på någon annan. Men jag krävde, att om vi skulle fortsätta att vara tillsammans, så skulle vi gå i parterapi, och han fick inte dricka mer. Jag ville aldrig se honom så aggressiv mer. Det var hans val, om han inte ville så skulle jag göra slut.

Vi gick i parterapi, vår terapeut föreslog att vi skulle ha en äggklocka och turas om att prata hemma, sen blev hon utbränd. Min kille att få mig att darra som ett asplöv. Men nu gick det lättare. När allt var lugnt och bra berättade han om ärren i sitt ansikte, om kniven som hade rispat honom under hakan, så nära att ta hans liv, han berättade om att sparka huvuden mot trottoarkanter. Och när det var dåligt behövde han inte upprepa det, jag mindes. Det räckte med så mycket mindre för att jag skulle falla på knä, be om ursäkt. Be om ursäkt för att han som vanligt hade glömt bort något. Be om ursäkt för att en kollega hade sagt att jag var en slampa. Be om ursäkt för att jag hade köpt fel milkshake. I tre dagar höll världen på att gå under. Det blev ett mönster. Tredagarsbråken. En gång i veckan? Jag vet inte. Jag tänkte bort dem. Varje gång var det den sista och vi skulle snart få det bättre.

Han provocerade mig över något trivialt, när han var på det där humöret, ja, då räckte vad som helst som ursäkt. Precis ingenting ur luften räckte, och när jag försvarade mig, då satte han igång tredagarsbråket. han dumpade mig, skrek, skrämdes, förnedrade. Det var ju så jag lärde mig att gå på tå. Gå på tå, så fantastisk jag blev på att gå på tå. Jag förstod ju vad som låg bakom humöret, då när tredagarsbråken började, jag visste att det inte handlade om milkshaken eller om tiden. Det handlade om att jag hade träffat en kompis, om att han trodde att jag flirtade med någon eller gjort något som jag tyckte var roligare än att vara med honom.

Att träffa tjejkompisar blev en speciell procedur. Vi bestämde en dag. Det var obekvämt, för jag visste att min kille skulle behöva vara själv hemma och att han inte tyckte om det, det var bäst att hitta en dag när han redan hade bestämt något själv och skulle vara borta. Vi bestämde en dag, säg onsdag klockan 18, jag kom dit, jag beställde ett glas vin, det smakade surt, jag skruvade på mig, jag hade inget att prata om, jag ville gå därifrån, för jag hade så ont i magen. Så ont i magen, för jag visste vad som väntade mig. Kunde jag gå när klockan var sju? Var en timme godkänt, eller hur länge var man tvungen att sitta kvar när man träffade en kompis? Han skickade sms hela tiden. Han var redan hemma. Jag svarade att jag skulle vara hemma i tid för oss att äta tillsammans. Nej, stanna och ha kul! Jag vill att du ska ha roligt, skrev han. Han sa det ofta också. Jag vill att du ska kunna gå ut och ha roligt med dina kompisar. Klockan sju log jag ett spänt leende och förklarade att jag skulle handla på vägen hem och måste gå. Min kompis såg frågande på mig. Jag fick skuldkänslor. Vi kramades och jag skyndade mig. Smsade att jag var på väg. Skulle jag köpa indiskt på hörnet? Jag småsprang. Jag ville att klockan inte skulle vara mycket när jag kom hem. Han berättade alltid för alla i en veckas tid att jag hade varit ute, och jag svarade alltid då med klockslaget, nej, jag hade varit hemma halv åtta, jag var inte alls ute UTE. Ja det hade varit planen, men vem orkar sånt? Vi var för gamla för det. Vi hade gjort sånt. Det var inte roligt längre. Det var mycket roligare att vara hemma, tillsammans, när man var kära. Jag kom hem. Hade jag hans power bar? Han hade ju tränat och bett mig köpa en powerbar. Hade jag inte sett meddelandet? Det fanns inget sånt på min telefon. Det kom fram medan vi pratade. Något fel på operatören. Du ljuger! Jag gick och handlade indiskt. När jag kom hem ville han inte ha. Du ljuger! Du skiter i mig. Hur kunde han få en powerbar tilll att han skulle lämna mig? Han lyckades. Det spelade ingen roll att det saknade sammanhang, han var så övertygad och övertygande att det var det som gällde. Jag hade ju struntat i hans sms. Varför kunde jag inte bara erkänna det utan stå där och hitta på och ljuga? Nej, om jag bara hade erkänt, men nu stod jag där och ljög honom rätt upp i ansiktet. Telia, vet ni hur många helveten jag har fått gå igenom när ni inte levererat sms direkt på grund av problem med en satelit eller vad ni nu sa att det var när jag ringde? Nej, det är inte ert fel. Det hade varit något annat annars.

Han gick hemifrån, han skulle hem till sin gamla KK och titta på film. Och nästa dag skulle han gå ut med tjejen som han brukade strula med förut och ta en drink. Han behövde ha roligt sa han, han mådde så dåligt av mig, han behövde ha kul nu. Han gick. Jag grät, grät för att en idiot hade övergivit mig. Väntade med magont på att han skulle komma hem. Stress, panik, svett. Sent. Nej, han gick aldrig till de där tjejerna, jag fick ett sms från min tjejkompis vid elva att han var ute med hennes kille och att han bara satt och pratade om mig och att vi hade bråkat. Hur arg skulle han vara när han kom hem? Skulle jag låtsas sova? Nej. Han kanske var gullig i några sekunder när han kom hem, han ville ju alltid att vi skulle ligga i tid och otid. Jag blir så äcklad när jag skriver det. Sen fortsatte bråket i två dagar till. Jag kan undra hur det fanns bränsle till det från något så löjligt som en powerbar. Men ju längre vi var tillsammans, desto större blev katalogen över gamla bråk att ta upp. Den där gången när jag hade ljugit för honom. Han kunde bevisa att jag hade ljugit. Den där gången när jag hade fått uppmärksamhet från någon man. Det fanns bara ett enda uttryck för sådana tillfällen, och det står fortfarande intpräntat i mitt huvud som med glödande kol: ingen rök utan eld. Om en man har uppmärksammat en kvinna så är det för att hon har gett honom skäl till det. Ingen rök utan eld. Det är hon som har öppnat dörren. Killar gör aldrig sånt bara av sig själva. Vare sig det är trevlig uppmärksamhet eller helt ovälkommet, otrevligt, kanske till och med trakasserier. Jag kunde argumentera hur mycket som helst för att vi bara hade en arbetsrelation, för att mannen var oattraktiv, för att han inte menade något sådant, för att det inte hade varit någon sådan situation. Allt jag sa var vatten värt. Han vill bara ligga med dig, sa min kille. Och... ingen rök utan eld.
- Men jag har inte sett åt någon annan kille sedan jag träffade dig, inte ens fantiserat om någon annan. (Hur skulle jag våga det?)

Vid tre låg jag på golvet i badrummet där jag hade låst in mig, ihopkrupen till den minsta klump jag kunde bli, skakade och grät, och skrev med en darrande hand på ett gammalt kuvert ursäkter till varför jag hade bettet mig så illa. Till varför jag hade visat så lite intresse för hans familj i USA. Varför jag hade planerat så lite saker tillsammans med hans vänner när jag visste att de var viktiga för honom. Framförallt varför jag hade valt ett sånt omoraliskt jobb.
- Du är så pengakåt. Jag trodde att du var annorlunda. Men du är bara som alla andra. Du är inte den jag blev kär i. Jag vet hur du kommer att bli. Jag har sett det förut. Jag vet hur du kommer att bli, en riktig sales, hade han skrikit och gjort slut, igen.
Jag minns precis det där brevet, båda sdiorna på kuvertet fyllda med liten liten text. Jag bad om ursäkt, jag trodde att jag skulle kunna förena mitt jobb med att vara moralisk, jag trodde inte att jag skulle behöva bli något jag inte ville. Han läste det senare och sa att jag borde ha sagt det på en gång. De tre dagarna hade passerat, allt var bra.

När jag var liten och det var kärlekshistorier på tv, så ville jag alltid att paren skulle göra slut. Det var ju uppenbart att någon var elak, och att huvudpersonen kunde hitta någon bättre, eller bara helt enkelt skulle ha det mycket bättre ensam. Jag blev alltid besviken när de återförenades på slutet. Varför skulle de göra det? De hade ju bevisats alldeles nyligen att den andra parten var opålitlig och elak. Spring! Som min mamma var så duktig och gjorde, när hon räddade oss, spring!

Nej, jag drömde inte om bröllop som barn. Jag tackade nej till att förlova mig med min första pojkvän. Jag ville aldrig förlova mig med nästa heller. Vi pratade om bröllop, han frågade hur jag ville ha det, jag hittade på olika ursäkter att skjuta det på framtiden, ja, i framtiden skulle det vara trevligt att ha ett litet personligt bröllop, men inte nu, det är för tidigt. Minns en annan, som var en så trevlig kille, som frågade om hur jag ville ha mitt bröllop redan på första dejten när vi åt middag på Mården. Vilken miss! Efter sex dejter utan en enda puss sa jag att jag inte ville ses mer eftersom han var för seriös, jag var inte redo för att ha en pojkvän. Bröllop, långa förhållanden, sak samma. Dödsfälla.

I ett år efter att pappa slog sönder lägenheten och mamma så pratade jag inte högt i mammas närvaro, jag viskade. Det säger mamma.




Prosa (Kortnovell) av KarolinaK
Läst 364 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2013-07-26 22:39



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

KarolinaK