Ögonen känns som två stora järndankar.

Jag dras nedåt.

Gång på gång sträcker jag mig upp ur soffan.

Tröttheten lägger sig som en tjock, tung filt över ansiktet. Jag kvävs sakta.

Jag ser på livet för sista gången

som en en livets vandrare som sökt och sökt efter evigheten och som nu, uppgivet, avstannat och ensamt står med fickor lika tomma som innan resan.

Och så...