Med slutna ögon träder jag ut i natten
Jag känner vinden i håret, men den är inte kall
När jag lyssnar efter den hör jag skapelsens röst

Då jag öppnar ögonen ser jag hur ljuset från avlägsen källa strålar ut i rymden
Likt armar som desperat greppar efter någon att hålla fast
Men strålarna kan inte fylla himlavalvet

Om jag vore en dåre skulle jag blicka bakåt
Till tryggheten i det som är din person, ditt sätt, ditt väsen
Du sa att ingen lyssnade som jag

Nu finns det inte längre något att lyssna till
Hemmet ligger efter mig, framför mig finns världen
Jag är inte ensam, jag hör skapelsens röst